Anonym Avsändare

Prolog

Gatan är fortfarande tom när jag tittar ut genom fönstret. Ett nytt meddelande. Efter att ha ignorerat det första som skickades har det bara kommit fler och fler. Jag vågar inte läsa dem, jag vet inte vad som händer om man inte svarar. Jag tittar ner i min te-mugg, lyfter den mot munnen, och så fort jag stänger ögonen är känslan där igen. Känslan av att vara iakttagen. Jag ställer hastigt ner muggen och vänder blicken mot gatan igen. Det enda som syns är vattenpölarna. Och träden, såklart. På andra sidan av gatan finns det en träddunge, men jag försöker oftast ignorera den. Speciellt när det känns som att någon ser på mig. Om man ska titta på någon utan att synas är det en utmärkt plats att göra det på. Jag sveper det sista teet och bränner mig på tungan. Men det kan kvitta just nu, jag vill gå in i sovrummet. Där är jag utom synhåll från gatan. Är jag paranoid, eller menar personen allvar? Jag går från köket. Telefonen ligger kvar på bordet.