Anonym Avsändare

Kapitel 15. Göm dig

                    

– Kattfan? Majsan? Vill du ha mat?
Jag går runt i lägenheten och skramlar med en matburk. Jag har inte sett Kattfan sedan jag kom hem för tjugo minuter sedan. När jag är ensam brukar hon möta mig i dörren. Och ljudet av mat brukar alltid locka tjockisen. Jag sjunker ihop på hallgolvet. Vart är min katt egentligen? Med en suck rätar jag på mig. Jag går in i köket för att hämta min telefon. Hon är mörk i pälsen, jag kanske behöver en lampa att lysa med under sängen. "Saknar du Kattfan?" står det på skärmen. Jag stannar upp. Ja. Ja, det gör jag. Vad har personen gjort med min katt? Efter ett till panikslaget varv i lägenheten bestämmer jag mig för att gå ut och leta. Om inte annat kanske jag kan fråga grannarna om de vet något. Då ser jag det. Max nyckelknippa är borta. Mobilen piper igen.
"Göm dig, snart kommer jag". Va? Vad händer? Jag ser mig omkring. Är det här något märkligt skämt? Men Kattfan är borta. Någon har tagit henne, och personen som skickar meddelande vet om det. plötsligt går det upp för mig. Personen har varit i lägenheten igen. Personen har tagit mina nycklar och min katt. Och nu kommer personen för att ta mig. Dörren till trapphuset öppnas och stängs. Då springer jag. Utan att tänka mig för kastar jag mig under sängen. Det är fullt av damm och katthår där. Jag hittar till och med en strumpa. Men det hinner jag inte tänka på nu, för nu hör jag steg i trappan. Jag slutar andas. Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte. Stegen blir högre och högre. Sedan blir de tysta. Jag andas ut. Personen kanske inte ska hit. Men då öppnas dörren. Dörren till min lägenhet öppnas, och sedan stängs den. Någon är här inne. Jag kniper ihop ögonen och känner ett par tårar rulla ner för min kind. Det här händer inte, det här händer inte, det här händer inte. För att mina snyftningar inte ska höras lägger jag handen över munnen.
– Samantha?
Max? Jag vågar inte röra mig. Hade Pernilla rätt? Var det Max? Är det Max som gjort det här?
– Samantha?
Han kommer närmare. Vad ska jag göra? Jag ligger still och försöker att vara tyst. Jag kan se hans fötter framför mig.
– Men vad håller du på med?
En duns. Kattfan springer in under sängen. Jag kan se hur han böjer sig ner. Det kan väl inte vara Max? Inte min fina Max? Jag vägrar tro på det.
– Vad är det med dig, det är bara jag. Och vart har du gjort av din matte egentligen? Det är inte likt henne att lämna dörren olåst. Kom ut nu, kattfan. Och jag menar inte ditt namn, pucko.
Våra blickar möts. Jag rycker till av chocken. Men det kan väl inte vara Max?
– Samantha? Vad gör du här under? Och varför var Kattfan utanför?
Han lägger sig ner, så gott han kan, och tittar på mig.
– Jag fick ett meddelande som sa att jag skulle gömma mig. Det är den där personen. Personen släppte ut henne.
Max suckade och sträckte in sina händer under sängen.
– Jag kan inte klandra dig om du tror på Pernilla, men det är inte jag. Lita på mig.
Då händer det. Kattfan trycker sig mot mig så mycket hon kan, ett till par fötter dyker upp framför mig, och Max svär högt.
– Vad fan håller du på med?
Han reser sig snabbt upp. Det blir det tyst. Långsamt böjer sig personen ner. Sedan möts våra blickar.