Anonym Avsändare

Epilog

                    

Jag och Nina sitter i Pernillas soffa. Vi dricker te och lyssnar på de andra. Pernilla tittar ner på sina fötter. Hennes glasögon glider ner, men hon rättar inte till dem.
– Förlåt ...
Max ler.
– Det är okej. Hade det inte varit för att jag visste sanningen hade jag nästan trott på dig också. Det var så jävla oturligt för mig.
– Jag tror inte att det var otur.
Vi tittade på Nicke.
– Jag tror han försökte sabotera för Max. Han ville att vi skulle tvivla på Max.
– Och han lyckades.
Pernilla suckade. Sedan mötte hon Max blick.
– Förlåt. Igen.
– Det är okej. Du kan bjuda mig på pizza eller något. Det är lugnt!
Jag tittar på dem med ett leende. Det känns skönt att se dem bli sams, även om jag inte riktigt kan tro på det än. En del av mig var rädd för att Max aldrig skulle förlåta henne. Att döma av Pernillas blick verkar hon ha trott samma sak. Det här är första gången vi fem träffas sedan det hände. I ögonvrån kan jag se den tomma fåtöljen som Hannes brukade sitta i. Han hade rätt i det han sa, det kommer aldrig att bli som det var igen. Just nu sitter han häktad, vi vet inte när rättegången blir. Det är redan nu prat om psykisk ohälsa. Jag och Nina har blivit hänvisade till terapi. Vi fick gå tillsammans, efter lite tjat från oss och våra föräldrar.
– Förlåt för att jag skapade appen.
Jag ler mot Nicke.
– Det är okej. Du visste inte att det skulle bli såhär.
Då skrattar Nina till.
– Fast jag undrar vad din professor sätter för betyg på den.