Har du roligt, Fuckboy?

2. Neo

Mirre stannar mitt på skolgården med ett fånigt leende över läpparna. Sedan börjar hon tvinna en svart hårslinga runt sitt pekfinger och bita lite på sin läpp. Jag himlar irriterat med ögonen.
"Lägg ner, det är jobbigt."
Hon fnyser.
"Du är för grinig. Vi ses imorgon."
En snabb kram, och sedan är hon borta. Jag skyndar mig glatt åt vad som fick Mirre att bete sig som en trettonåring. Den blonda killen med höga kindben och markerad käke står lutad mot en svart, ny bil. När han ser mig brister han ut i ett leende.
"Tja! Där är du ju!"
Jag ger honom en kram.
"Förlåt för att du behövde vänta! Tack igen för att du hämtade mig, du är bäst."
"Äsch, jag slutade ändå nu. Det är inte så mycket omväg för mig."
Jag sätter mig i passagerarsätet och andas ut.
"Hur går det med skolan?" frågar Neo.
"Bra." ljuger jag. "Själv?"
"Bra." Ljuger han.
Sedan tittar vi på varandra en stund, och brister ut i gapskratt båda två. När Neo lugnar sig börjar han köra.

Mammas bil står på garageuppfarten när vi är framme, och Neo parkerar jämte den.
"Tack igen för skjutsen!" säger jag, som om det inte brukar hända.
Neo viftar lite med handen.
"Det är ju inte en så stor omväg för mig!"
Jag tar min tunga väska som är fylld med böcker jag borde plugga i, och beger mig mot dörren. På trappen sitter en röd, långhårig katt och blänger på mig. Han anser att jag borde varit hemma för flera timmar sedan och släppt in honom, trots att han bara suttit där ett par minuter.
"Hej!" Ropar jag när jag kommer in. "Vi är hemma nu!"
Mamma kommer ut från köket och torkar händerna på sitt förkläde.
"Vad bra! Det var halt ute, Neo körde väl försiktigt?" frågar hon oroligt och tittar ut genom dörren bakom mig.
"Ja, mamma." suckar Neo och släpper sin väska på golvet.
"Vad bra. Jag vet att ni är vuxna nu, men som er mamma är det mitt jobb att vara orolig!"
"Om du förlorar en av oss har du ju alltid den andra!"
Jag skrattar åt hans skämt. Mamma verkar däremot inte lika road.
"Usch, säg inte så! Ni är två skilda individer och ingen kan ersätta någon av er!"
Min tvillingbror tittar på mig med ett flin, och jag brister ut i en ny skrattattack.

Neo, som ligger på rygg i min säng, flinar upp mot taket.
"Det verkar som Mirella fortfarande har en crush på mig."
"Du anar inte. Du ska vara glad att de nästan aldrig kommer hit." Muttrade jag från skrivbordsstolen. "Du hade inte fått vara ifred i fem minuter."
Han rycker på axlarna.
"Hon är snygg, jag hade kunnat tänka mig att ligga med henne."
"Synd för dig. Jag tänker inte tillåta det. Hon får ligga med vem hon vill, förutom den manliga versionen av mig själv."
Neo skrattar till och vänder huvudet mot mig.
"Jag vet, Nadde. Precis som att det vore sjukt att du låg med någon av mina kompisar."
Jag nickar.
"Dessutom är dina kompisar dumma i huvudet. I alla fall enligt mig."
Han fnyser roat, och tittar upp i taket igen. Jag vet, det låter som en märklig och dålig regel, men vi är båda överens om den. Det är inte något egentligt förbud, det är ett gemensamt beslut. Dessutom har det aldrig varit något problem för oss.
"Vad ska du göra i helgen?" frågar Neo.
"Ska nog hem till Mirre kanske, varför undrar du?"
"Funderade på att bjuda hit några kompisar. Mamma och pappa är iväg."
"Ah, ok."
Varken Ollie eller Mirre är här speciellt ofta, eftersom de är allergiska mot Nedde, vår katt. De få gånger de varit här har varit korta stunder fyllda med mediciner.
"Det är mat, hörni!" ropar mamma från nedanvåningen.
Jag och Neo pressar oss genom dörröppningen och försöker hinna först ner för trappan. Det slutar, som vanligt, med att jag snubbar på näst sista trappsteget och landar på golvet med en duns. Ingen i familjen bryr sig längre, jag snubbar hela tiden. När jag kommer fram, med början av ett blåmärke på ena knät, får jag den ostadiga stolen. Det brukar sluta så. Jag vet faktiskt inte varför jag försöker längre.

Ljudet av våra pennor som slår mot bordet börjar mer och mer låta som en melodi. Neo börjar trumma med fingrarna och jag tar hans penna för att fortsätta slå på bordskanten.
"Sluta slösa tid! Gör era läxor!" Ropar pappa från vardagsrummet.
Jag och Neo sjunker ner på våra stolar igen. Neo tar motvilligt tillbaka sin penna.
"Jag förstår inte ett skit." Klagar han, och drar fingrarna genom håret.
Jag stirrar ner på mitt linjerade papper. Två ord finns på det. Dessa två ord är mitt namn.
"Det går inte speciellt bra här borta heller faktiskt." suckar jag.
"Vill du ha kaffe?"
"Mm ..." svarar jag utan att lyfta blicken från pennans spets som ligger mot pappret.
Stolen jämte mig dras ut med ett skrapande läte, och min bror går mot kaffekokaren. Han börjar rota i skåpen, men det det ovanligt lång tid.
"Varför dröjer det? Jag behöver koffein!" säger jag irriterat.
"Pappa? Är kaffet slut?" Ropar Neo.
"Det kanske det är. Ni får gå till grannarna och fråga, om det är viktigt."
Jag och Neo tittar på varandra en stund.
"Jag gick sist."
"Jag körde dig hem från skolan."
Tystnad.
"Jag går väl då!" suckar pappa från soffan. "Men bara för att jag blev sugen på kaffe nu."
Både jag och Neo lyser upp.
"Men ni hade en chans till att slippa läxorna en stund."
Vi tittar ut på den kalla gatan, jag och min bror.
"Jag pluggar hellre." säger Neo.
"Same."
När pappa stänger ytterdörren sjunker jag längre ner på min stol. Jag stirrar ner på mitt nästan tomma papper. För en stund funderar jag på om jag tog rätt beslut. Sedan vänder jag blicken genom fönstret. Pappa står två hus längre ner på gatan och pratar med någon. Han drar jackan tätare runt sig och ryser till . Jo, jag tog definitivt rätt beslut.

------------------

Okej, så jag kan tydligen inte hålla mig till en sak. Den här är i alla fall färdigskriven sedan länge, så jag kommer nog att uppdatera på den här från och med nu.
Kommer antagligen redigera själva omslagsbilden lite, men jag har tappat bort sladden till min ritplatta och jag har inte tillgång till datormus för tillfället.
...
Jag vet inte heller hur jag ska göra.