Har du roligt, Fuckboy?

27. Stenvägg

Jag går mot Mirre, Olli, Neo, och Jake som står på garageuppfarten.
"Vad håller ni egentligen på med? Är det inte jag som borde skrika på honom?" Frågar jag irriterat.
"Det gjorde du rätt fett i skolan." Muttrar Jake.
Då vänder jag mig mot honom med död i blicken.
"Vad fan snackar du om? Tror du att något av det du gjorde är okej? Jag sa fan allt till dig! Du vet vad Sam gjorde, och du gjorde ändå såhär? Du är fucking värre än vad jag trodde!" Fräser jag.
"Har du gett mig någon jävla chans att förklara? Nej! Du skrek på mig framför halva jävla skolan."
"Det var du som gick." Svarar jag sammanbitet.
Jake stänger ögonen och tar ett djupt andetag.
"Du tog upp min pappa. De ska skilja sig. Och jag måste berätta det för mamma. Vet du varför de ska skilja sig? För att han inte pallar med en fru som är 'störd i huvudet', som han sa. Han har fan stuckit med någon jävla tjej som är tre år äldre än oss. Tre jävla år, Nadja. Jämför mig aldrig med honom igen. Aldrig!"
Jag blir tyst.
"Tror du att jag någonsin kommer att komma över hur det var att hitta min mamma nerspydd på badrumsgolvet efter en jävla överdos?"
"Få det inte att låta som att vi inte fucking behövde göra det! Jag såg det också! Jag var också där! När du inte var i skolan fick jag panik. Så jag ringde Neo. Tror du att vi bara råkade ha vägarna förbi? Nej, vi drog från skolan för att kolla så att du mådde bra! Hur tror du att det fucking kändes att sitta där på golvet jämte dig och veta att jag inte kunde göra ett skit? Hur tror du det var för Neo att hantera det? Tror du att han är någon jävla stålmänniska?" nästan skriker jag.
Men jag är inte arg längre. Jag är förkrossad.
"Fucking gråt inte!" Snyftar jag när jag ser en tår som rullar ner för hans kind.
"Du gråter fan också." Svarar han på samma sätt.
I ögonvrån kan jag se hur Mirre och Olli går till bilen. Neo är redan försvunnen.
"Fuck." säger Jake tyst. "Jag fucking hatar att gråta framför andra."
Vi står still och tittar på varandra en stund. De blåa ögonen är rödsprängda, och det vanliga leendet är som bortblåst. Det här är vem Jake är. Den riktiga Jake. Jag vet inte vad jag ska göra. Är vi sams? Är det slut?
"Jag älskar dig så jävla mycket Nadja, och det suger. Jag hatar att jag älskar dig."
Han säger det inte argt, inte desperat, inte romantiskt. Han säger det rakt och tydligt utan att släppa min blick. Det finns ingen chans för mig att missförstå det här.
"Jag älskar dig också. Och det suger, för jag har gjort det för länge."
Det rycker lite i Jakes mungipa, men det är knappt att det går att uppfatta. Hela min kropp skriker att jag ska gå och omfamna honom, men det går inte. Vill han verkligen det? Jag har faktiskt ingen aning om vad han vill just nu.
"Jag borde nog gå till Mirre och Olli." Säger jag tyst, och tittar ner i marken.
"Jag tänkte röka, så jag kanske ska göra det." Svarar han på samma sätt.
Jag nickar, och går sedan mot bilen. Mina vänner, som hört precis allt, ger mig blickar fyllda med medlidande.

Jag, Mirre, och Olli går ur bilen. Skolan ser ut precis som vanligt. Mina känslor är överallt och ingenstans, men skolan är inte påverkad. Den ser ut som den gjort så länge jag kan minnas.
"Hej, Nadja heter du va?"
Jag vänder mig mot en okänd tjej.
"Öh, ah? Känner jag dig?"
Brunetten ler lite snett mot mig.
"Nej, men jag hörde vad som hände med Jake. Jag ville bara säga att om du behöver prata med någon utomstående finns jag."
"Okej, eh, tack. Jag måste gå nu."
Mirre och Olli är inte långt efter mig när jag beger mig mot portarna.
"Vad handlade det där om?" frågade jag dem förvirrat.
"Ingen aning. Men det kommer nog att hända igen." Svarar Mirre och nickar åt något bakom mig.
"Hej, Nadja. Jag såg vad som hände mellan dig och Jake igår."
Ännu en tjej som erbjuder tröst jag inte bett om.
"Ja, det var det rätt många som gjorde. Men jag måste gå nu." ler jag, och skyndar mig iväg.
"Nadja! Hur är det?"
Den här gången är det i alla fall en person jag känner. Nikolas från vår klass ställer sig framför mig. Sedan lägger han en hand på min axel.
"Ta inte åt dig, han har alltid varit en skitstövel."
Jag stirrar mållöst på min klasskamrat.
"Du har aldrig pratat med honom. Någonsin. Och dina och mina samtal har också varit rätt sparsamma för den delen."
Han läger sin lediga hand bakom huvudet.
"Jo, men jag kände bara att..."
Jag går ifrån honom utan att lyssna vidare på vad han har att säga. Det är totalt ointressant. Dessutom kommer jag antagligen snart få höra samma sak.
"Du, Nadja?"
En hand hamnar ännu en gång på min axel.
"Jag såg dig och Jake igår. Jag vil..."
Mirre ställer sig mellan mig och den okända blondinen.
"Okej, seriöst. Hon kommer inte berätta allt för dig bara för att du är snäll. Lägg ner."
Efter en stunds tystnad går tjejen. Jag suckar klagande.
"Varför måste alla hålla på såhär?"
"För att ni ställde till en scen igår." ler Olli.
Som svar muttrar jag bara. Sedan går vi mot klassrummet. Alla tittar konstigt på mig, och jag hatar det. Men jag kan inte heller klandra dem, för jag hade gjort samma sak. Lite då och då går någon fram till mig för att säga några stöttande ord, men jag ignorerar dem. De menar ändå inte det. Över en natt har jag blivit skolans skvallerobjekt. Mirre blänger åt alla hon kan, men det hjälper inte speciellt mycket. Olli håller om min arm som ett emotionellt stöd. Plötsligt känner jag hur någon grabbar tag om min handled. Jag hinner inte ens försöka ta mig ur personens grepp innan jag är upptryckt mot den kalla stenväggen bakom mig.

-----------------------------------------

Blev ombedd att posta ett till kapitel idag, för att fira 1000 läsare, och det känns faktiskt inte helt dumt. Här har ni dagens andra kapitel, och berättelsens näst sista. Vet inte när jag postar det sista, men "Mörka gränder" lär komma innan februari verkar det som, haha

Vem är det som trycker upp Nadja mot väggen då? Och varför?