Familjen Snape Möter December! [Julkalender 2016]

21 December ❄ Skrubb & Rubb

Onsdag den 21:a december...

"Älskar dig..." mumlade Penelope mjukt i Severus öra, han grymtade till och vred sitt huvud mot henne. Han gav henne ett mjukt leende,
"God morgon, jag älskar dig med." Han kysste hennes panna och Penelope ryste till från hans beröring.
"Bara tre dagar kvar till jul..." Hon kröp upp i hans famn, Severus lade armen om hennes överkropp och strök med sin tumme på hennes höftben.
"Bara tre dagar..." ekade han efter.
"Tror du Jaxton kommer bestämma sig för att fira jul med oss?" frågade Penelope med en hint av osäkerhet i rösten. Severus skrockade.
"Klart han kommer... Han må vara en trotsig tonåring med ingen riktning, men vilken tonåring tackar nej till presenter? Dessutom så tror jag att julen betyder mer för honom än vad han tror."

Penelope nickade mot Severus axel,
"Jag hoppas du har rätt." Hon drog täcket upp till hakan och funderade på hur julen skulle bli om Jaxton valde att inte delta. Tankarna ledde inte till någon glädje för en mor vars son verkar så rådvill.
"Penelope, sluta oroa dig..." mumlade Severus, trots att han inte tittade på hennes så kunde han ändå så tydligt märka att hon var fundersam och fylld utav oro över att inte få fira jul med hela sin familj.
"Förlåt, tycker bara julen är viktig, för oss som familj..." Penelope suckade, Severus kysste hennes tinning och gav henne en stärkande kram.

Dörren knarrade då Angela puttade upp dem, Penelope och Severus särade på sig då deras dotter kröp upp längs sängen, mitt emellan dem och satte sig med benen raklånga. Penelope planterade en liten puss på sin dotters stortå och hon fnittrade glatt.
"Jag är hungrig." sade Angela och kramade om snuttefilten i sin famn. Trots att hon var nio år så hade hon fortfarande en snuttefilt, den var som ett gosedjur för henne och verken Penelope eller Severus såg något problem med att hon hade den på morgonen.
"Jaså du, är du hungrig." Penelope log mot sin dotter,
"Hmm, jag med." sade Severus och kittlade sin dotter under fötterna lite försiktigt.
"Pappa!" skrattade Angela fram och snärjde in sig i snuttefilten då hon sprattlade runt i sängen.
"Ska vi äta lite frukost tycker ni?" Penelope fick nickande svar från både sin dotter och sin man.

"Severus, vill du?" frågade Penelope och ryckte sitt huvud i riktning mot Jaxtons sovrum.
"Helst inte." sade Severus men reste sig ändå från köksstolen och vandrade upp mot övervåningen. Penelope sysselsatte sig själv med att göra i ordning te till sig själv och Severus, varm choklad till Angela och till Jaxton om han ville äta frukost med dem.
"Jag vill ha mars-mall-ows i min!" skrek Angela till med glad röst, Penelope nickade och lade i sex stycken små marshmallows i den lila muggen med stjärnor på.
"Sådär skatten." Koppen placerades framför Angela som genast tog teskeden och började fiska upp de små fluffiga bitarna. Penelope placerade ut de övriga tre kopparna och tog sedan plats vid köksbordet, väntandes på sin man och förhoppningsvis sin son.

Då Severus kom ner ensam till frukosten föll Penelopes mod. Hon stirrade på sin man,
"Han ville äta senare." Severus ansikte var ansträngt. Penelope nickade och sjönk ihop lite på sin stol, betydde det att Jaxton inte hade bestämt sig eller att han inte ville äta med dem efter igår, eller ännu värre, att han valt att inte fira jul detta året. Severus tog stolen bredvid Penelope och kysste hennes tinning,
"Ge honom lite mer tid." mumlade han dovt, men Penelope lyssnade inte på honom. Hon bara stirrade på sin tekopp. Hade hon gått för långt med att ge sådant ansvar och en sådan valmöjlighet för Jaxton? Han var trots allt bara fjorton år. Var det för mycket ansvar för honom trots allt?

Vattnet stänkte på förklädet, disksvampen var löddrig i hennes näve och hon skrubbade grymt disken från frukosten. Hennes dotter befann sig på bakgården och lekte i snön. Penelope hade full uppsyn från köksfönstret ovanför diskhon. Bläddrandet av tidningsblad kunde höras från vardagsrummet där Severus befann sig och radion spelade julmusik väldigt tyst i kökets hörn. Angela vinkade mot sin mor och Penelope vinkade tillbaka med en skumtäckt hand.
"Ett lyckligt barn har vi i alla fall.."
"Vem säger att jag inte är det?" Penelope hoppade till, Jaxton stod bredvid henne med handduken i sin näve. Penelope stirrade på sin son.
"Du verkar inte vidare lycklig." Penelope stoppade händerna i diskvattnet igen och stirrade stint på tallriken hon skrubbade med vildsinta nävar.
"Du behöver inte mörda tallriken för att du är arg på mig..." Jaxton började torka den rena disken. 

"Du vet, jag menade inte att jag inte ville ha med er att göra på det sättet..."
"Nehe, vad menade du då?" Penelope bet ut orden. Hon kunde inte hjälpa det.
"Har försökt hålla mig undan folk ända sedan det här julstruntet började komma på tal." Jaxton höll defensivt upp nävarna, "inte för det som du tror är anledningen, bara för att jag inte ville att folk skulle bli buttra på mig bara för att jag inte har någon vidare lust att fira jul och ingen julglädje finns att hämta hos mig heller." Jaxton suckade och Penelope fortsatte frustrerat att skrubba nästa tallrik.
"Ingen julglädje, ingen lust.. Pfft." bet hon ut irriterat. Hon kunde inte linda huvudet kring hur hennes son kunde känna så. Hade hon inte alltid gett dem en fin jul med värme och kärlek varje år? Hade hon missat något viktigt?
"Mamma," Jaxton lade handen på Penelopes axel och hon slutade skrubba, "det är inte ditt fel. Sluta nu." Penelope tittade på sin son.
"Jag vet att julen är viktig för dig, julglädje och allt det där, därför jag höll mig undan, trodde jag gjorde det rätta för att ni skulle få ha er julglädje. Men jag vet att du vill att jag ska vara med, men då måste jag få vara med på villkoren att julglädje inte blir påtvingat och att ni fattar att jag inte är lika pepp på det hela som ni är..."
"Det var väldigt moget Jaxton." De lämnade samtalet vid det och fortsatte med disken i tystnad.

Sista tallriken sattes in i skåpet och diskbänken torkades av.
"Vi tänkte vi skulle dra fram något utav de gamla pusslen på vinden, är du med och pusslar?" Penelope frågade Jaxton på ett sätt som hon hoppades skulle tydligt framföra att hon inte tvingar honom och att det är okej om han inte vill.
"Kan jag titta på?" Penelope nickade,
"Ska ropa in Angela, sen letar vi upp det där 8000 bitar pusslet." Jaxton nickade och som om han förstod vart hans mor ville komma satte han igång med att förbereda te medan hon kallade på Angela genom köksdörren.
"Severus! Kan du leta upp pusslet på 8000 bitar? Det finns någonstans på vinden!" ropade Penelope genom hallen och ljudet från Severus som reste sig från fåtöljen.

På vardagsrumsbordet stod en bricka med julbak, te och varm choklad. På golvet låg ett enormt pussel utspritt i små bitar. Angela hade precis vänt hela kartongen upp och ner då Penelope hade satt ner brickan.
"Jaha, då sätter vi igång då." Angela klappade händerna men ignorerade sin bror fullkomligt. Hon hade tydligen inte förlåtit honom för gårdagens bravader. Severus tog plats på golvet med benen utsträckta, fötterna mot brasan i eldstaden. Penelope satt på andra sidan i skräddarposition medan Angela kröp fram och tillbaka på jakt efter blå bitar. Som tyvärr halva pusslet bestod utav. Penelope och Angela utbytte en blick, de satt och arbetade på varsin liten fläck av helheten. Penelope kunde se hur det kliade i Jaxton att komma och börja leta efter kanter och hörn vilket han alltid gjorde då de lade pussel.

"Men snälla nån..." muttrade han och tog sig grymtande ner till golvet för att börja leta efter pusselbitar.
"STOPP!" vrålade Angela och höll handen utsträckt mot Jaxton som haltade upp mitt i sin rörelse.
"Men Angela, så du skriker." Penelope tittade på sin dotter som skakade huvudet,
"Nej, man får bara pussla om man är snäll! Det har ni sagt!" Penelope nickade mot dem alla,
"Det är sant, det har vi sagt. Så varför får inte Jaxton vara med då?"
"Man är inte snäll fören man sagt förlåt! Och menar det." Jaxton sjönk ihop vid änden utav pusslet, hans rygg vänd mot brasan.
"Förlåt att jag gjorde dig ledsen Angie, det var inte meningen." Angela tittade surt på sin bror, Penelope väntade på att se om hon skulle förlåta honom eller inte medan Severus bara skakade huvudet och väntade tålmodigt på att Angela skulle bestämma sig.
"Okej." Angela gick tillbaka till att leta efter blå pusselbitar, Jaxton samlade kanter och hörn, Severus arbetade på en snögubbe och Penelope på en flock renar.

"Så, han firar jul?" Penelope hängde av sig sin topp och såg på Severus där han låg i all sin manliga prakt med täcket svept om höfterna. Hon log,
"Han är med och firar om vi inte trycker på julglädje och sådant. Om han får göra det på sina villkor." Severus nickade,
"Tonåringar..." mumlade han, "ser det på jobbet hela tiden. Velar fram och tillbaka, allt ska vara som de vill. Ingen respekt för andra."
"Severus!" Penelope tittade på sin man förfärat, "så kan du ju inte säga." hon kröp ner bredvid honom i sängen.
"Kan och gör." Severus kramade om sin fru.
"Han kommer över det, nästa år är säkert bättre..." De delade en liten kyss,
"Kanske han kommer in i det när Cora och Joshua kommer. Han brukar tycka om att ta hand om Felix och Felix älskar att vara med honom så då blir det säkert bättre." Severus hummade och Penelope fnittrade.
"God natt älskling."
"Mh, god natt min Duva." Ljuset slocknade och tystnad lade sig över huset.