Familjen Snape Möter December! [Julkalender 2016]

14 December ❄ Julklappar av alla sorter

Onsdag den 14:de december...

Klockan slog kvart över elva, Penelope skulle precis sätta tekoppen till läppen för att ta första klunken då det knackade på dörren. Hon slog upp blicken och såg sig omkring,
"Vem kan det vara?" sade hon högt för sig själv. Tekoppen placerades på bordet och hon begav sig ut i hallen för att öppna ytterdörren. Hennes blick möttes av en lång-smal man i blå uniform med orden Ombudsman London Post på en liten namnbricka där det även stod Artimus precis under.
"God dag Mrs Snape, leverans till er." sade han trevligt och glatt.
"Jaha, va trevligt." mannen höll fram ett papper som Penelope skrev på och då det var klart räckte han henne en kartong, inte större än en skolåda.
"Ha en bra dag då frun." sade mannen sedan och nuddade vid kanten på sin hatt innan han begav sig ut mot gatan där Penelope såg honom försvinna med ett swosh! och snön virvlade runt en stund efteråt.

Penelope begav sig tillbaks till köket och lade paketet på köksbordet. Hon tog tekoppen i handen och medan hon tog sin första klunk drog hon i det bruna snöret som var lindat runt paketet. Då hon öppnade locket fann hon ytterligare sju stycken små paket i lådan.
"Måste vara alla julklapparna." mumlade hon innan hon fortsatte dricka sitt te. Koppen hamnade sedan på diskbänken och Penelope började plocka upp paketen ur lådan. Men då första paketet lyftes ur började det skaka för att sedan börja växa. Samma sak hände med alla paket utom ett.
"Haha, smidigt omslagspapper för lätt paketering." skrattade Penelope för sig själv och började knyta upp de individuella snörena för varje paket och sedan dra av omslagspappret som var i en tråkig brun färg.

Mycket riktigt, på köksbordet låg tio minuter senare sju olika klappar som hon hade eftersänt för ungefär tre veckor sedan.
"Då ska vi se..." mumlade Penelope medan hon pekade på varje paket, "Coraline och Joshua, Lovika, Charlie, Severus, Jaxton, Angela och Ezralié. Det var alla det. Härligt att få det klart." Penelope tittade belåtet på köksbordets belamrade yta, "Då ska det bara slås in också..." Ett litet fnitter bröt ut genom hennes läppar och hon vred upp musiken på radion. I städskåpet rotade hon fram julpappret och färgglada snören. Sax, tejp och etiketter drogs också fram.
"Då ska vi se..." Penelope greppade staven från insidan utav hennes tröja och med mjuka svep började hon slå in paketen.

Det var ett roligt sätt att använda sin tid på, runt i köket flög snören och presentpapper i rött, grönt och guld. Etiketterna klistrade på sig själva och saxen klippte snören och presentpappren. Penelope staplade klapparna på bordet allt efter de blev inslagna. När alla sju paket var inslagna städade hon för hand undan papper, sax, tejp, snören och etiketterna som blev över. Med staven till hjälp förflyttade hon högen med paket in till vardagsrummet. Hon gömde dem bakom soffan.
"Då fattas bara granen att lägga dem under. Men den köper vi på fredag när de får in nya fina granar." Penelope nickade nöjt för sig själv. Hon tände upp brasan i vardagsrummets eldstad innan hon begav sig mot köket för att koka lite mer te.

Brasan sprakade, ånga kom från tekoppen och knapprande utav kakor kunde höras. Penelope njöt utav en liten stund för sig själv i sin fåtölj. Hennes ögon vandrade över juldekorationerna runt om i rummet. Allt från foton till prydnadssaker till glittrande ljusslingor som hon hade ringlat runt trappans räcke.
"Vad jag älskar juletiden..." Ett leende spred sig på henne läppar och hon tittade på klockan. Angela skulle inte behöva hämtas hos Ayve fören vid fem tiden och visarna stod på kvart över ett. Hon hasade ner lite i fåtöljen och lutade huvudet bakåt. Med tekoppen i sina händer stirrade hon in i brasan. Det var en fantastisk dans att beskåda och minnen väcktes till liv inom henne. Minnen från förgångna jular, för länge länge sedan.

Det var tiden då hon firade jul i sina föräldrars hem, tillsammans med mor och far, med moster, kusiner, mor- och farföräldrar. Det var många år sedan men minnena som Penelope fått liv i väckte en längtan om att kunna ge sina barn liknande minnen. Trots att de aldrig skulle få fira med vare sig mor- eller farföräldrar. Tanken gjorde Penelope något ledsen, att hennes barn inte skulle få uppleva det fantastiska med att få träffa och umgås med sina föräldrars föräldrar.
"Mamma, pappa... Jag saknar er något innerligt. Önskar så fruktansvärt att ni hade fått träffa min man, mina underbara barn." Hon suckade och smuttade på sitt te. Det var en konstig känsla att vara väldigt lycklig samtidigt som en tung sorg hängde över ens hjärta, Penelope visste inte riktigt hur hon skulle hantera det.