Familjen Snape Möter December! [Julkalender 2016]

20 December ❄Att Välja

Tisdag den 20:de december...

Snön knarrade under sulorna på hans kängor. Solen sken honom på ryggen, spred en mjuk värme som trots tappra försök inte nådde riktigt ända in i skinnet. Hans kappa fladdrade och halsduken var tight virad, hans händer i fickorna. Det var en underbart lugn dag. Världen hade knappt hunnit vakna och Jaxton hade haft en omätlig lust att få frisk luft och vandra runt i sina egna tankar.

Han närmade sig utkanten utav byn, när han kunde se öppningen in svängde han av och vandrade längs med utkanten på de mindre vägarna. Man kunde höra kvinnliga röster sjunga, förmodligen från kyrkan då de lät som kyrkokören. De övade julsånger inför julmässan och Jaxton kunde inte annat än stanna upp och lyssna till det magnifika ljudet, trots att han inte gick i kyrkan eller kände något för den juliga texten så var rösterna kraftfulla. Han promenerade vidare.

En gren knackade till då snön föll tungt från den, frigjorde den från vikten. Det var en ovanlig möjlighet för Jaxton att bara vandra omkring utan att behöva fundera kring om han skulle stöta på andra elever från Hogwarts.
"Lugnt..." mumlade han för sig själv och såg sig omkring. Han fick syn på ett litet hus vid utkanten av vägen där man kunde se en familj sitta vid köksbordet och äta frukost. En alldeles vardaglig sak egentligen. Men just i den stund Jaxton tittade på familjen så nöp något honom i hjärtat. En sorts saknad och samtidigt en glädje. Det var komplicerat att beskriva känslan till fullo.  Han vandrade vidare längst den lilla vägen, hela vägen runt byn och sedan tillbaks mot hans egna hem med tankar på familj och juletider konstant närvarande.

Då han klev in genom grinden kunde han se sin mor i köksfönstret, hon var från vad han kunde se i fullt sjå med att duka upp frukosten. Jaxton undrade om hon hade märkt att han varit borta i nästan två timmar.
"Förmodligen inte." log han fram då han hade varit uppe ovanligt tidigt för att vara han och att ta frivilliga promenader var något han hade börjat med då han kom till Hogwarts i September tidigare under året. Han stampade av kängorna och öppnade ytterdörren.

"Jaxton, vart har du varit?" frågade hans mor då hon stannade upp mitt i processen att ställa tekannan på köksbordet. Han ryckte på axlarna.
"Promenad." Han drog handen genom håret. Hans mor log och nickade,
"Det är frukost om en minut så du kan sätta dig." Jaxton hann inte svara då ugnsklockan dingade, hans mor ställde tekannan på bordet och drog sedan ut en plåt med nybakade scones inifrån ugnen. Jaxton tog plats vid köksbordet och såg på medan Penelope skar brödet och lade i en brödkorg med en handduk över för att hålla det varmt.
"Åh, Jaxton, hämta din syster så är du snäll." Jaxton nickade och reste sig medan hans mor försvann ut i hallen, förmodligen för att hämta hans far.

"Angie?" hon låg hopkurad i sin säng med täcket upp till öronen och Jaxton lirkade försiktigt loss det.
"Angie, det är frukost." sade han sedan och hon gnydde lite men öppnade sina ögon.
"Mamma har bakat scones." Det tycktes få hans lillasysters intresse då hon genast verkade klarvaken.
"På riktigt?" frågade hon och han nickade. Då slängdes täcket av och fötterna hamnade i tofflorna. Han följde efter sin lillasyster ner till köket där hela familjen var samlad runt köksbordet då de hade satt sig ner.

Jaxton studerade sin familj där de satt i ett mysigt kök med julgardiner, prydnader och tända ljus omkring sig. Där fanns hans far, professorn på Hogwarts nästintill alltid klädd i svart med sitt strama ansikte,han satt stelt och hans rörelser behärskade. Där fanns hans mor med sitt konstanta leende, alltid klädd på olika sätt i hemmet och med mjuka, böljande rörelser som fick henne att se flytande ut vid vissa tillfällen. Sedan, där emellan fanns hans lillasyster. Ett stormande hav utav känslor, skratt och konstant tjat om allt möjligt. Hon var en kontrast som en barriär mellan hans två föräldrar. För att inte nämna mot honom själv. Hans familj byggde på kontraster, flera av dem med olika betydelser och det fanns något udda över det hela. Udda på ett sätt som gjorde det vackert.