Som en bro över mörka vatten

0.3

När jag kommer innanför dörren är jag trött, riktigt trött. Jag snubblar förbi mina skor och vidare in till sovrummet och lägger mig pladask på den obäddade sängen, full med lukten av Will. Min Will, Will jag älskar mer än mig själv.

Oscar har ingen rätt. Han har ingen rätt att komma och bara tro att allt är okej. Ingenting är okej, i alla fall inte med honom.

Det slutar med att jag somnar i någon timme. När jag vaknar igen har himlen blivit mörk och lägenheten ekar i sin tomhet. Will slutar vid fyra, vilket betyder att han borde vara hemma när som helst med tanke på färgen utanför fönstret.

Med en suck tar jag mig upp ur sängen och byter snabbt om till svarta mjukisbyxor med en vit t-shirt. Jag bäddar sängen lite snabbt och slarvigt innan jag går ut till hallen där min väska ligger och skräpar. Jag gräver fram min telefon och tittar på de senaste notiserna jag fått. Två ifrån aftonbladet, ett ifrån Will där han berättar att han är på väg hem och sedan ett antal missade samtal ifrån Hampus samt några sms.

Jag går ur hallen och sätter mig i soffan i vardagsrummet. Jag ger min röda vägg en blick innan jag vänder ryggen åt den. Jag har inte flyttat ut än, vilket kanske är konstigt då den där väggen borde vara det sista jag vill se. Men detta var mitt hem och även om jag hatar Oscar så är det där fortfarande ett minne ifrån när jag tyckte om mitt liv. Jag vill inte lämna det, och därför valde jag att be Will flytta in hos mig istället för att vi hittar något helt nytt. Självklart vet han inte sanningen bakom den väggen, även fast det inte spelar någon stor roll. Det är historia, den där väggen är bara en vägg.

Jag låser upp telefonen och klickar mig in på Hampus sms.

Hampus 16.16
Är du okej?! Oscar berättade

Är jag okej? Helt ärligt har jag ingen aning.

Rebecka 17.34
Jag vet inte

Hampus 17:34
Skärp dig. Ska jag komma över? Ska du komma över? Vi måste prata!

Ärligt talat är jag lite sur. Hampus måste ha vetat att Oscar planerat att komma tillbaka till Stockholm, de har nästan haft full kontakt hela tiden.

Rebecka 17:40
Will kommer hem snart

Hampus 17:40
So what? Kom till mig när du känner fört'. Vi har alkohol ;)

Jag skrattar till, sedan låser jag telefonen och slänger ifrån mig den på soffan. Jag ser mig omkring i lägenheten. Det kanske inte skulle skada, att åka till Hampus. Vi har ändå inte träffats på nästan en vecka, och efter en sådan här dag är det enda jag vill att vara med honom.

Precis som jag ställer mig upp hör jag hur en nyckel trycks in i nyckelhålet och hur dörren efter ett antal snurrande läten slås upp.

"Hallå?" ropar Will in i lägenheten.

"Hej" säger jag samtidigt som jag kliver in i hallen och bemöter honom med en snabb puss på läpparna.

"Hur har du haft det idag?" frågar han med ett leende samtidigt som han tar av sin tunna jacka och hänger den på en krok. Sommaren har precis börjat, vilket innebär att det inte är tillräckligt varmt att bara gå i kortärmat än.

"Bra" ljuger jag. Han behöver inte veta, det kommer bara uppstå massa onödiga konflikter, "du då?"

"Bara bra. Sjukt trött, vilket är konstigt eftersom att det enda jag gör är att sitta hela dagarna" säger han med ett litet skratt innan han går ut i köket.

Will har hamnat på kontor, precis som många andra jag känner. Hampus pluggar fortfarande, han är fast besluten med att bli en gymnasielärare. Varför vet jag inte, eftersom att han under hela sitt sista år i gymnasiet klagade sjukt mycket på hur han är trött på skolan och aldrig vill se den igen. Han tog ett år utan studier, men sedan fick han för sig att han ville tillbaka ändå. Han vill lära ut svenska.

Men jag då? Jag jobbar för det mesta på caféet tillsammans med Viktoria och de andra. Jag trivs där, det är ett av mina ställen där jag kan vara mig själv. Men jag förstår ju själva att jag inte kan leva på en fjuttig servitris-lön hela mitt liv, så jag har faktiskt tagit några kurser i grafisk design för webb och andra roliga saker som handlar om kommunikation och kunna uttrycka mig rent konstnärligt. Jag vet inte riktigt varför, men det är bara något jag fastnade för efter att Oscar lämnade. Egentligen var det meningen att jag skulle utbilda mig till ekonom, men det kändes inte rätt. Dock är jag tacksam att jag bytte spår, jag tror jag hade tagit livet av mig om jag var tvungen att sitta så som Will varje dag.

Hur som helst, jag har ett till jobb. Jag jobbar inte bara på caféet, utan jag hjälper även till Anton när han behöver en hjälpande hand. Han har ett företag som hjälper folk att skaffa en layout till sina hemsidor, och eftersom att jag har erfarenhet i det så kommer jag till honom springandes när han ropar. För det är sjukt kul att sitta och prova sig fram till vad som ser bra ut och vad som inte gör det, vad som får folk intresserade och vad som får dem själva att springa åt andra hållet så fort dem klickat sig in på en hemsida.

"Jag tänkte gå över till Hampus senare" säger jag och ler när han vänder sig emot mig igen. 

"Varför det?" frågar han en aning osäkert, hans kropp blir plötsligt på helspänn och han stelnar till. 

"Bara prata lite, det var ett tag sen" säger jag och går förbi honom. Jag tar snabbt ut ett glas ur ett av skåpen i köket och häller upp lite vatten ur kranen. Min blick vilar på Will medan jag tar en klunk, och han verkar släppa den spända ställningen,då hans ansiktsdrag mjuknar och han faktiskt ger mig ett leende. 

"Kommer du behöva skjuts?" frågar han. 

"Nej, jag tror jag klarar mig. Tar bussen" säger jag och ställer ner glaset. 

"Är du säker? Kan hämta dig om du vill" säger han och ser bekymrat på mig. 

"Will, jag lovar, jag klarar mig finfint utan din skjuts. Men tack för att du erbjuder dig" säger jag och går fram till honom. Jag kramar om honom hårt och han besvarar kramen med sina beskyddande armar som jag alltid känner mig lika säker i. 

"Jag vill inte att något ska hända dig, det är bara det" viskar han tyst och kysser min panna lätt. 

"Jag vet, men man kan inte gå runt och vara rädd bara för att något skulle kunna hända" jag lägger en betoning på skulle, försökte få honom att förstå mitt koncept.

Vi står fortfarande i varandras armar, men så pass slappt att jag kan titta upp på honom. Han ser ut att tänka. 

"Jo, men det kommer inte hindra mig ifrån att vara orolig" säger han med ett lätt skratt. Han böjer sig ner en aning och ger mig nu en puss på munnen. 

"Gulle" yttrar jag innan jag slingrar mig ur hans famn, "Vad känner du för att äta?"

- 

Uppdateringen denna helg kommer vara oklar, har nationella på tisdag så har lite att tänka på. Dessutom är jag skitnervös! )': 

Vilken är er favorit disney-film? Och vilken är er favorit disney-låt?