Som en bro över mörka vatten

1.6

Så fort vi kommer innanför dörren är Will snabb med att få mig i sängs. Jag kryper ner bland de kalla lakanen och huttrar till av kylan som omringar mig. Jag känner mig inte lika yr längre, men ångesten ligger fortfarande som en stenbumling över bröstet och hindrar mig från att andas. Med snabba, små inandningar tittar jag ut i det becksvarta rummet. 

"Vill du ha vatten?" frågar han och smeker mig omsorgsfullt i ansiktet. 

"Nej tack" viskar jag fram. Jag vill bara att han ska gå och lämna mig ifred. Jag förtjänar inte hans uppmärksamhet, jag förtjänar att stå i skamvrån och fundera över vad jag har ställt till med. 

Trots mina böner till Gud om att han ska lämna mig ifred kryper han ner i sängen och lägger sig tätt intill mig. Jag suckar inombords och blundar hårt när han försiktigt drar mig emot sig och håller om min taniga kropp i sina starka armar. Varför måste han vara så snäll? Varför måste jag vara så jävla dum i huvudet? 

Vi ligger så i minst tjugo minuter. Han pillar avslappnande i mitt hår och jag blundar i ett försök att sova. I alla fall att låtsas som att jag sover. Tillslut börjar Will försiktigt avlägsna sig ifrån mig och kliver upp ur sängen för att sedan gå ut ur rummet. Jag kan höra att han skramlar i hallen, tills han tillslut stänger igen dörren och jag flyger upp ur sängen. Snabbt går jag ut i hallen i jakt på min väska. När jag väl tar upp den från golvet öppnar jag det lilla facket jag alltid lägger min telefon i och tittar på vad klockan är. Det är middagstid och jag är på väg ut i köket när jag får syn på den gröna post-it lappen han satt fast på helkroppsspegeln som står lutandes mot väggen. I flera år har vi menat att hänga upp den på väggen, men inte orkat. Därför har den fått stå på golvet sen vi köpte den. 

Jag är och fixar mat, kommer hem snart, står det på lappen med ett stort hjärta efter, något jag alltid varit fascinerad över. Will har alltid varit jätteduktig på att måla hjärtan, och då menar jag inte "han-kan-forma-dem-så-att-det-någorlunda-ser-jämt-ut-på-varje-del-av-det"-hjärta utan jag menar, "Det-är-som-taget-från-paints-mall"-hjärta. Han får verkligen till det så att det ser ut som att han målat efter en stencil eller något. Inte ens jag kan måla så fina hjärtan, och jag borde ändå vara van. Alla tjejer har ju sina hjärt-faser där man målar dem överallt, vart som helst. Det är ju nästan det första man lär sig!

Jag låter lappen hänga kvar och går ut till köket för att ta ett glas vatten att dricka. Min ångest ligger som ett stort lager över hela lägenheten. Vart jag än tittar ser jag bara ångestladdade saker som påminner mig om vad det var jag gjorde i förmiddags. Till och med min rödmålade vägg, som aldrig varit ett problem förut, är ett problem. Det är nästan som att jag vill gå till närmsta Rusta och köpa ny färg och sedan stå hela natten och måla. Jag tar en klunk vatten och går fram till köksfönstret för att titta ut. På gatorna är det rusningstrafik. Alla är på väg hem till sina nära och kära, till sina tomma lägenheter, till sina minnen och tankar de varje dag flyr från genom att gå utanför dörren. Det är ett val man gör varje dag, att lämna hemmet. Ska man sitta inne hela dagen och inte åstadkomma någonting, eller ska man gå ut och bjudas på vad livet har att erbjuda?

Med en suck för jag glaset mot min mun och halsar det sista vattnet innan jag går mot diskbänken och ställer ner det där. Jag går tillbaka till sovrummet och lägger mig i sängen igen. Jag vill komma ut härifrån, ifrån lägenheten. Jag behöver ta vägen någon annanstans, jag behöver prata ut med någon som inte är Will, för det handlar ju delvis om honom också. 

Innan jag hinner tänka en enda tanke till ställer jag mig upp, går ut ur sovrummet och drar på mig min jacka och mina skor. Jag är snabb med att gå ner för alla trappor och när jag äntligen är ute i den friska luften är det som att det är enklare att andas igen. Mina steg styrs genast bort mot Hampus och Antons lägenhet. 

- 

Jag har kommit in i skrivarflow. Eller rättare sagt, jag har börjar med en liten challenge. Femhundra ord varje dag. Tror ni jag kommer klara det? Det tror nämligen inte jag. Ge det en vecka eller mindre.

ilysm<3