Som en bro över mörka vatten

2.7

Jag får inte slut på tårarna. De rinner och rinner ner längs mina kinder och jag har tappat kontrollen helt över mina känslor. Jag känner mig fastlåst i mig själv, som att alla mina känslor jag burit på under hela mitt liv har blivit till ett stort monster som kramar ur mig all luft. 

"Rebecka, kom" säger Anton och tar tag i mig. Han börjar dra mig längs gatan tills han tillslut sätter mig på en bänk vid närmsta busshållplats. Han hukar sig ner framför mig och gräver fram massa näsdukar ur sin ryggsäck. 

"Du måste andas" säger han och tittar på mig. När han märker att jag inte tittar tillbaka, att han inte får någon kontakt med mig, tar han tag i mitt huvud och riktar det mot sitt. 

"Rebecka!" säger han högt, men jag hör det knappt. 

Jag kippar efter andan. Oro sköljer över mig med jämna mellanrum, precis som när man sitter och väger på en stol och missar en takt och är på väg att väga över. 

Han skakar om mig, men jag är så djupt inne i mig själv att jag inte når till honom. Tårarna fortsätter att rinna, men det är snarare utav rädsla än av sorg. Jag är rädd för mig själv, rädd för monstret som trycker allt mer på mitt bröst och för tårarna som rinner. Jag är rädd för mitt hjärta som bankar hårt och fort i mitt bröst, jag är rädd för mina kroppsdelar som pirrar otrevligt. Är det såhär det känns när man får en hjärtattack? 

Anton drar frustrerat en hand genom sitt hår innan han sätter sig bredvid mig och lägger sina armar om mig. Hans händer pressar hårt mot min rygg, vilket resulterar i att jag sitter som en packad sill i hans stora famn. Min bröstkorg mot hans, mitt hjärta som bankar så fort mot hans lugna. Jag känner ett viss lugn skölja över mig. Han tar över monstret, han pressar bort det onda med hans goda. 

"Jag har lärt mig en gång att-" viskar han, "när någon har en panikattack ska man kramas... hårt. Trycket gör en lugn, av någon anledning. Det är så man gör med kossor innan de ska dö om de är oroliga, då blir de lugna. Dock kramar man ju inte kossorna, det finns ju maskiner men du fat-" 

"Tack" viskar jag med gråten i halsen. Jag tar djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen. 

"Allt för dig" säger han, fortfarande med samma hårda tag om mig. Han rör sig inte ur fläcken, och det gör inte jag heller. Jag är rädd att när han släpper så kommer det tillbaka igen och jag vill inte det. 

Vi sitter så i tio minuter, kanske mer. Sedan tar vi bussen hem till Anton och Hampus. Anton måste ha berättat för Hampus om vad som hänt, för så fort jag kommer innanför dörren kramar han om mig nästan hårdare än vad Anton gjort innan. Han leder mig in i deras sovrum och stänger dörren efter oss. 

Han är snabb med att breda ut en picknick filt över golvet och vi sätter oss på den. 

"Allt är skit" konstaterar jag när vi slagit oss till ro. 

"Allt är skit" repeterar han och tittar på mig, "Varför är allt skit?"

"För att jag för det första, är den person jag fruktat mest av alla. Jag har varit otrogen mot någon jag älskar, vilket är det mest hemska du kan göra mot en person du har en relation med. Och nu har han friat, vilket är helt jävla sjukt. Och inte bara det, jag har inte ens svarat, för jag vet att vårt förhållande inte är perfekt, jag vet vad jag har gjort. Han vet inte, han är helt ovetandes. Om han visste hade han garanterat inte frågat mig"

"Berätta då" säger han och höjer på ena ögonbrynet. 

"Jag vill inte såra honom" säger jag. 

"Jag är ledsen att säga det, men du sårade honom i samma stund ni blev tillsammans" 

Jag tittar på honom, "hur menar du?" 

"Jag vet inte vad det är för drömvärld du lever i, men jag kan garanterat säga att du inte älskade honom när ni blev tillsammans. Du ville bort ifrån Oscar och det ledde dig till det valet, vilket innebär att du lärde dig att älska Will. Förstå mig rätt, jag tror mer än allt annat att du älskar Will, men du älskar honom inte på samma sätt som du älskar Oscar" säger han.

"Älskade" rättar jag honom. 

Han rynkar på pannan, "Va?"

"Ja, jag älskade Oscar. Jag älskade honom de få veckor vi var tillsammans innan han drog till Göteborg, jag älskade honom hela tiden han var borta tills dagen han kom tillbaka och var en helt annan person. Då började jag älska någon helt annan, någon som gått igenom något jag inte kan sätta fingret på, hur som helst är han inte samma Oscar som då. Nu är han Oscar Edstam" säger jag. 

Jag förstår vad Hampus säger, jag förstår hur han tänker och jag håller till och med, med. Men jag kan inte bortse från att Oscar inte är samma person jag blev kär i för några år sen. 

"Hur kan det vara en annan Oscar? Det är Oscar, samma person som du blev kär i. Han är bara en äldre version som har mycket mer erfarenheter än vad han gjorde när han var nitton år. Han har växt som person, han har gått igenom sorg, han har gått igenom glädje och han har gjort ett liv av allt detta. Om vi resonerar på så sätt som du gör nu så är inte du heller samma person. Du är Rebecka Berg, en tjugofyraåring som är för feg för att känna sin känslor, någon som trots alla odds har blivit ännu vekare än vad hon var när hon var nitton år och instängd i en stad hon aldrig varit i. Hon lever ett destruktivt liv som hon bortser ifrån, endast för att det är bekvämt. Hon är för rädd för att göra något av sitt liv, för hon är rädd att andra ska ta illa upp. Hon är rädd för att leva sitt liv som hon vill leva det" 

Jag tittar på honom. Jag vill gråta igen, men jag håller tårarna inne. 

"Och när du missar dina chanser medvetet så kommer du med svansen mellan bena och söker tröst, även fast du vet att det är du som har orsakat din sorg. Som man bäddar sängen får man fucking ligga" säger han. 

Hampus stirrar in i mina ögon och jag stirrar in i hans. Jag vill så gärna att han ska ha fel, men jag vet att han har rätt. 

"Det spelar ingen roll ändå, han är gift" säger jag. 

"Bull fucking shit" säger han. 

"Fan vad du svär" 

"I'm trying to make a point here" säger han med ett litet leende, men det försvinner lika fort som det kommer, "Rebecka, prata med Oscar. Han, precis som du, är en människa. Han har nog varit med om mer än vad du tror, så bara prata med honom. Och om det inte funkar, så funkar det inte. Då har du åtminstone försökt. Men först av allt, innan du gör något mer, gör slut med Will. Du trivs inte med honom, och du vet det" säger han. Hans ögon blänker, precis som att han ska börja gråta i vilken sekund som helst. 

Jag ställer mig upp, drar på mig skorna i hallen och riktar sedan mina steg emot min kära lägenhet. 

Jag har haft fel, jag har sagt att Oscar är min enda tröst till att må bra när det egentligen inte är så. Det är Hampus, det är han som är min bro. Min bro över mörka vatten. Inte bara det är han, han är också personen som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. 

-

Var inte rädd för att göra val, hörreni. Om det finns något som ni inte trivs med, var inte rädda för att förändra det. Förändringar är bra, förändringar är det som drar oss vidare. 

ilysm