Som en bro över mörka vatten

2.9

Så fort jag kommer ut i den friska luften känns det lite bättre. I lägenheten hade det varit mörkt och unket, men ute är det fortfarande soligt och jag fyller lungorna med den ljuva Stockholms-lukten. 

Jag tar upp min telefon ur bakfickan. Klockan är middagstid med det är fortfarande folk som går runt på gatorna. Jag ser att jag har fått ett sms ifrån Hampus men jag struntar i att öppna det. Jag minns vad han sagt, vad vi kom överens om. Jag tittar ner på min resväska och sedan upp igen. Sedan tar jag steg efter steg bort ifrån min lägenhet. På vägen hem till Oscar hinner jag ångra mig, tvinga mig själv att fortsätta och ångra mig igen flera gånger. När jag väl står framför porten inser jag att det är försent för att ångra sig nu. Nu gäller det. Tanken av att jag är här är för mig löjlig, men samtidigt måste jag få veta. Uppenbarligen är det något som inte stämmer eftersom att både Hampus och Oscar själv uppmanat mig till att lyssna på vad han har att säga. 

Jag klickar på porttelefonen och slår in killarnas lägenhetsnummer. Några signaler senare strömmar Oscars röst ut ur högtalaren. 

"Hallå?" 

"Det är jag, Rebecka" säger jag. 

Det blir för en sekund tyst, "Hej" säger han. 

"Hej" säger jag och ser mig omkring i obehag. Kan man ha en stelare konversation? Om detta ens klassas som en konversation, så att säga. 

"Jag öppnar åt dig" säger han. 

Jag nickar och kommer inte på för ens dörren klickar till att han inte hade en enda möjlighet till att uppfatta mitt fåniga huvudflängande. 

När jag kommit in trycker jag ner hissen. Jag klämmer mig in i den trånga hytten och klickar på våningen Oscars lägenhet är på. När jag kommit upp står Oscar redan där med ytterdörrens handtag i handen för att försäkra att den inte åker igen. Han ser nere ut. Håret står åt alla håll och kanter, han är rödflammig i hela ansiktet och för första gången på riktigt länge har han mjukisbyxor på sig. Han liknar sitt gamla jag en smula, eller enligt Hampus, som sitt tidigare jag. 

"Hej" säger jag och i ren reflex blickar jag ner på ringen som fortfarande sitter på hans finger. 

"Kom in" säger han och ler. 

Jag följer hans exempel och kliver in i hallen. Jag trär av mig skorna genom att trampa ner hälarna och sedan står jag bara där, blottad och full med ånger medan jag ser på pojken som vänt mitt liv helt upp och ner. Jag tar dock fullt ansvar till att vara medbrottsling. 

"Jag kanske borde snackat med dig lite tidigare" säger han tillslut efter en lång tystnad som fyllts av våra blickar. 

"Ja" 

"Men det är inte något man bara slänger ur sig första gången man träffas, speciellt inte när man inte pratat på flera år" säger han. 

"Varför inte? Det är inte så att det är värsta grejen, det är bara en ceremoni i en kyrka" säger jag. 

Han ler och blåser ut lite luft ur sina näsborrar istället för att skratta ordentligt. 

"Vad är det som är så roligt?" frågar jag. 

"Din syn på ett giftermål" svarar han. När han inser att jag inte tänker svara fortsätter han, "enligt mig är det inte bara en 'ceremoni i en kyrka', det är en kärleksförklaring, ett lovord om att man aldrig någonsin tänker lämna personen i sticket eller vara med någon annan" 

"Och ändå står vi här, två små otrogna jävlar" säger jag, "det förvånar mig att du gör något sådant när du förklarar så vist vad äktenskap är för dig. Det kanske inte är så viktigt ändå, huh?"