Som en bro över mörka vatten

0.6

De första dagarna känns det som att brännheta nålar om och om igen huggs in i min kropp. Smärtan är hemsk, men efter ett tag lär jag mig att leva med den. Lär mig att ignorera den. 

Jag gråter varje natt, varje natt är som en storm på de blå haven där ingen hjälp syns till. Flera gånger vaknar jag upp ur min sömn jag egentligen inte har. Jag skakar, svettas och vet inte vad jag ska ta mig till. Vissa nätter skriker jag till och med, det är då smärtan är som värst. Ingen förutom jag vet vad det beror på, ingen annan än jag vet att det ens händer. 

På dagarna går jag omkring med ett påklistrat leende, försöker se så okej ut jag kan. Jag vet att ingen går på det, men det är vad som krävs för att de ska ignorera det lika mycket som jag. Ingen behöver fråga hur jag mår, för dem vet redan. 

Smärtan är oändligt, men jag hittar saker som får den att dämpas, nästan försvinna för några sekunder i taget. Jag ägnar mig mer åt dem, låter dem vara min hjälp på de blå haven. Tillslut finns inte smärtan kvar, endast ett svart hål av alla minnen som någonsin funnits med dig. 

Jag kan andas, jag kan gå, men någonstans mitt i detta känns det som att mitt hjärta slutar slå.