Som en bro över mörka vatten

1.3

Ångesten bubblar upp i halsen allt närmre jag kommer. När jag går över korsningen där jag såg honom för första gången och när jag vänder vid husknuten och får en klar bild över caféet då vill jag nästan spy. Han står där, lutad mot stenväggen. I ena handen håller han i en pappmugg, en sådan mugg man får när man beställer kaffe att ta med. I andra handen håller han i en telefon och hetsigt skriver något med fingrarna han har fria. Han har på sig ett par ljusa jeans och en urtvättad, svart t-shirt. Håret är stylat, som de andra gångerna jag träffat honom. Det ser konstigt ut, ovant. Den Oscar jag kände till kunde knappt gå utanför dörren om han inte hade en mössa på huvudet. Han gjorde nästan aldrig något med det. Ett par solglasögon täcker hans vackra ögon, vilket jag inte kan klaga om. Jag skulle kunna göra vad som helst bara för att få undvika hans vassa blick.

Jag skulle kunna gå nu. Gå härifrån, precis som att jag aldrig varit här. Hela min kropp gör ont när jag motvilligt tar stegen mot honom. Hela tiden har han blicken i telefonen och märker inte ens att jag är på väg mot hans håll. Han är helt ovetande.

"Hej" säger jag efter att ha svalt i ett försök att få bort klumpen som motvilligt håller sig kvar i min hals.

Han tittar upp. Glaset på solglasögonen hindrar mig från att se hans ögon, det är precis på snudden att jag kan se konturerna av dem.

"Hej" säger han. "Jag är imponerad, trodde faktiskt inte att du skulle komma" säger han utan att le, utan att röra en enda min. Helt förstenad. Det är därför jag inte riktigt vet hur jag ska svara.

Han låser telefonen och stoppar ner den i jeansfickan. Sedan tar han en klunk av sitt kaffe och skjuter sig sedan bort ifrån väggen, "Vart ska vi?" frågar han.

"Vi ska på promenad" säger jag dumt nog. Det är som att all min pep-talk på vägen hit, den om att jag ska vara så cool jag kan och inte vara den där lilla mesen som jag alltid är, är som bortblåst.

"Ja... Men vart ska vi gå?" frågar han. Han rynkar en aning på pannan.

Jag tittar på honom. Nu är det nästan att jag ångrar det där med vad jag sa om solglasögonen. Det är inte alls bra. Nu när jag inte ser hans ögon ser jag inte heller vad han tittar på. Tänk om han tittar på mig, dömer mig för hur jag är och ser ut?

"Um, vi kan bara gå. Jag ska jobba om fyrtiofem, så vi hinner gå en stund i alla fall" säger jag och börjar gå åt ett håll. Kanske skulle jag planerat lite innan jag började slänga ur mig massa möten.

"Okej" säger han och följer efter mig.

Jag märker att jag går med stressade och snabba steg. Jag kommer på mig själv hela tiden och saktar ner, men innan jag vet ordet av det igen har jag ökat på takten. Det slutar med att jag fokuserar helt på hur mina ben rör sig, vilket gör det nästan värre. Jag börjar vingla på stegen och tillslut ger jag bara upp. Han måste tro att jag är galen, att jag gått förbi kubben en sväng innan jag kom hit. Hela han gör mig nervös och klumpig. Det är som att den lilla bubblan han har stängt in sig i knuffar i mig så fort jag går i närheten av honom.

"Varför stannar du?" frågar han.

Då märker jag det. Jag har stannat. Jag tittar upp på honom och drar händerna för mitt ansikte med en suck.

"Vad gör vi? Oscar, jag vet inte varför det är så viktigt för dig att träffa mig och prata eller vad det är du vill, men jag vet att detta är skitjobbigt. Du kanske inte tycker så, du kanske tycker detta är en piece of cake, men jag gör allt för att inte falla pladask på marken med huvudet först" säger jag med en gäll, nästan förkrossad röst. Jag vet inte vart den kommer ifrån, det var verkligen inte så jag ville att det skulle låta heller.

När han inte säger något hummar jag tyst till, suger in min underläpp och greppar tag om den med mina framtänder innan jag låter den falla tillbaka på plats. Sedan drar jag snabbt bak min lugg med ena handen och vänder mig om för att gå. Jag hinner bara ta några steg innan han greppar tag om min axel och vänder mig om igen. "Rebecka" säger han.

Jag tittar på honom, förväntar mig ett svar som aldrig kommer utan han är helt knäpptyst.

"Ja?" säger jag efter en stund av tystnad.

"Jag...Ja-måste-dra" säger han och släpper taget om mig. Innan jag vet ordet av är han tio meter ifrån mig.

"Du skulle bara våga" ropar jag så pass högt att han hör och börjar springa emot honom. Innan var jag bara några sekunder ifrån av att gråta, men nu är det nästan tvärt om. Ilskan bubblar upp inom mig och precis som jag sa, han skulle bara våga att gå här ifrån.

Jag tar tag i hans arm, drar motstridigt i honom i ett försök att få honom att stanna. Han fortsätter att gå några steg, drar åt sig sin arm så fort han kan och vänder sig emot mig med en snabb rörelse.

"Du rör inte mig!" ryter han.

Jag tittar chockat på honom. Jag kan se att han biter ihop sin käke det hårdaste han kan och hans nävar är knutna. Om det fanns människor runt omkring oss hade de tittat, men vi är precis vid en husknut in mot en gränd.

"Och du drar inte igen!" skriker jag tillbaka. I samma stund som jag säger igen börjar mina ögon tåras och det tar bara någon millisekund tills små spår sätter sig på kinderna efter tårarna som faller.

Hans ansiktsuttryck mjuknar lite.

"Gråt inte" säger han hårt.

"Vad fan tror du? Att det bara ska försvinna?" säger jag. Ilande smärtor kommer i vågor igenom hela kroppen. Först en krampaktig känsla i bröstet som sedan letar sig igenom varenda vrå av min kropp. Från öronen till tårna.

"Det har gått fem år" säger han känslokallt.

"Det känns som tio" säger jag lika känslokallt och rycker på axlarna. Tårarna rinner tyst.

Han suckar.

"Vad? Var det inte det här du ville? Prata?" säger jag och lägger betoning på det sista, en nästan hånfull ton.

Han är tyst, har fortfarande blicken på mig.

"Eller du kanske förväntade dig något annat? Huh? Du kanske vill att jag ska skrika fula ord och gestikulera och slänga saker runt omkring mig? Du kanske vill att jag ska slå något, någon, dig?" säger jag förbannat och börjar närma honom med bestämde steg.

Han backar i lika stora steg som jag tar emot honom. Tillslut stannas han upp, han står med ryggen mot väggen och tittar rakt upp mot himlen. Jag stannar upp bara några centimeter ifrån honom. Han luktar inte ens som han brukade göra. Allting är förändrats.

Jag ställer mig på tå och utan att nudda honom lutar jag mig närmre hans öra.

"Men vet du vad? Jag tänker fan inte ge dig vad det är du vill ha" viskar jag och drar mig sedan bort ifrån honom. Jag tittar på honom en stund innan jag tar dem korta stegen tillbaka till honom. Jag sträcker fram min hand och tar hans solglasögon ifrån honom för att sedan låta dem vila på min näsa istället. Sedan torkar jag snabbt bort de tårar som sitter inpräntade på min kinder, rättar till min rem på axeln och går bort ifrån honom.

-
ilysm