Som en bro över mörka vatten

2.0

Att ha hans läppar emot mina gör mig alldeles sprallig i sinnet. Varenda liten nerv reagerar av hans ömma beröring och de strålar ut en ilande känsla i hela kroppen. Hans läppar rör sig försiktigt emot mina och jag följer med i dem, helt borta i handlingarna. Jag vill aldrig att ögonblicket ska ta slut, att detta ska vara för alltid.

Hans händer rör sig uppåt, under min tröja och greppar ett löst tag om min midja. Hans händer är varma mot min hud och jag kan inte låta bli att rysa. Hans tunga lämnar ett vått avtryck på min läpp och jag besvarar hans försiktiga förfrågan med att möta den med min egen. Kyssen blir allt djupare, allt intensivare.

"Fan vad ni ska ta..." säger en röst vid sidan om oss som precis tittar ut från väggens avslut, "oh"

Direkt puttar jag bort Oscar som oförberett snubblar bakåt. Jag vänder blicken i panik mot killen som pratat direkt till oss. Jag andas ut när jag ser att det inte är Will, utan Anton som står där med en snopen min.

"Jag kanske stör?" säger han, fortfarande med samma ansiktsuttryck. Han är helt vit i ansiktet, precis som att han har stött på ett spöke.

"You think?" säger Oscar lite småsurt.

Jag ser på honom, sedan tillbaka till Anton.

"Nej, det gjorde du inte" säger jag. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Det var inte meningen att jag skulle förlora mig själv i Oscar och verkligen inte kyssa honom, om man ens kan kalla vårt lilla hångel för en kyss.

Jag ska precis gå förbi Anton bort mot borden igen när han stannar mig genom att fånga upp mig i sin arm.

"Öhm, du borde typ, titta dig i spegeln innan du går någonstans" han ger mig ett snett leende och pekar på sin egen mun, sedan ger han en blick ner på min klädsel och höjer lite på ögonbrynen. Jag följer hans blick och inser att min tröja är halvvägs upp över magen och drar snabbt ner den innan jag vänder på klacken, går förbi alla som står i kö och går in i badrummet där kön fortsätter. Snabbt smiter jag in i ett av de badrum som precis blivit ledigt.

"Ey, vafan!" skriker någon efter mig och bankar surt på dörren men jag har redan hunnit låsa.

Jag andas ut en sista gång innan jag vänder mig mot spegeln och möter mitt hemska utseende. Området kring mina läppar är helt rödflammiga, och det är inte bara för att jag just precis kysst någon, utan mitt mörk-röda läppstift har följt med i farten och ser helt galet ut. Med en suck tar jag papper ur automaten och blöter det lite med vatten. Jag drar försiktigt pappret längs mina läppar, men det enda pappret gör är att smula sönder. Jag slänger ilsket ner pappersbiten ner i den överfulla papperskorgen och lutar mig mot väggen bakom mig. Jag ser på mig själv i spegeln. Jag känner mig värdelös och svag. Hur kan jag låta mig själv göra såhär? Hur kan jag bara skita i alla runt om mig och endast bry mig om mig själv? Ångesten sköljer över mig som en hink med iskallt vatten. Jag blir alldeles yr och tvingas hålla mig fast i dörrhandtaget för att inte ramla omkull. Efter några sekunder känner jag hur det vänder i magen och jag måste kasta mig mot toaletten för att spy. På darrande ben och tårarna rinnandes längs mina kinder ställer jag mig upp igen och spolar. Jag tar återigen papper och försöker så gott som det går torka bort alla tårar som kommer innan de hinner smeta ut resten av mitt smink. Det räcker med en katastrof, inte tjugo till.

"Flytta på er" hör jag en manlig röst säga utanför dörren. "Rebecka, mår du bra?"

Wills oroliga stämma tränger sig igenom dörren som en kniv. En kniv som träffar mig rakt i bröstet och jag tvingas ta små, snabba andetag för att överleva smärtan.

"Ja, jag kommer snart" ljuger jag.

"Jag väntar utanför, okej?" säger han.

"Okej"

Han går iväg och jag gör ett sista försök i att torka bort läppstiftet ifrån min mun och när det är någorlunda borta gurglar jag vatten och spottar ut det i handfatet innan jag låser upp dörren, går ut från tjejernas badrum och vidare bort mot Will som står lutad mot en vägg och väntar.

"Du tog lång tid på dig, jag blev orolig" säger han med samma oroliga, stämma. Han är försiktig på rösten och kramar om mig så löst att jag nästan tror att han tror att jag är gjord av glas.

"Jag mådde lite illa bara, men det är bättre nu" säger jag och tvingar fram ett leende.

"Jag vill bara stanna en liten stund till, klarar du det?" frågar han och tar min hand. Jag nickar som svar och följer efter honom när han börjar dra mig tillbaka till bordet.

Oscar stirrar på mig med en blick jag inte riktigt kan tyda. Något som är säkert är att han är uppmärksam och försöker läsa av mig så gott det går. Jag tittar på Hampus och Anton som sitter tätt intill varandra. Hampus dricker ur sitt glas och Anton tittar med en besvärad blick på mig.

Jag sätter mig ner och i samma stund som min rumpa träffar soffans yta beter sig alla som att allting vore normalt igen. Alla förutom jag och Oscar, som sitter och tittar på varandra. Han strålar positivitet och glädje mot mig, medan jag försöker så gott jag kan att inte stråla något alls. Det går inte bra, jag vet att Oscar vet att jag inte kommit över honom och det känns som att han kommer göra det till mitt livs värsta mardröm. Han vet att jag är kluven, han vet att jag upplever världens ångest. Och trots att den ångest jag precis upplevt inne på toaletten fortfarande finns kvar där, kan jag inte rå för att känna att när jag ser på Oscar, verkligen ser på honom, då är det som att de känslorna lägger sig på is och svalnar. Då är det enda jag ser Oscar. Jag kommer på mig själv med att tänka att det är oschysst. Det är oschysst av mig att göra såhär mot mig själv.

-

Vaknade klockan sex imorse för att göra ett prov som gick skit.
Förresten, gissa vem som har ett jobb? hihih