Som en bro över mörka vatten

2.6

När chocken lägger sig är jag snabb med ett hålla handen med asken bakom ryggen, gör allt för att Oscar inte ska få se den. 

"Vänta lite, känner ni varandra?" frågar Marcus med ett litet leende på läpparna. 

Anton nickar, "gamla bekanta, kan man väl säga" 

Oscars blick vilar på mig och jag gör allt för att undvika den, men när han inte släpper taget om mig så blänger jag frågande tillbaka. 

Vad gör Oscar här? Äger han företaget med Markus? 
Jag följer efter dem andra när både Oscar och Markus leder oss till ett litet avskiljdes rum, samma rum vi hade förra mötet. 
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att Oscar är här just nu. Inte bara för vår privata situation, utan också från en allmän nivå. Han har fått det han alltid har velat. Han flyttade härifrån för ett jobb i en bransch han bara kunde önska om att få, och fem år senare står han här med ett helt eget företag. Samtidigt blir jag besviken, besviken över att han förstör för både sig själv och Markus. Vi har försökt ha möten vid flera tillfällen, men dem har alltid ställts in på grund av Oscar. Han kommer för sent eller skiter i mötena, vad det verkar som är han inte alls så speciellt intresserad längre. Den gamla Oscar hade aldrig betett sig så.

Vi sätter oss ner vid ett bord. Jag och Anton mitt emot Oscar och Markus. Hela tiden har Oscar ögonen på mig och jag vill bara sjunka ner under jorden. 

Markus harklar sig och min blick vänds genast dit, "Jag har sett er design, och jag måste säga att jag tycker om den väldigt mycket" säger han. 

Jag ler, glad över att de är glada. 

"Men jag tror att jag vill ordna till vissa grejer, bara småsaker, ingenting stort" säger han. 

Jag nickar och ska precis ta upp pennan för att anteckna när jag kommer på att jag inte har någon penna. Anton ser det och är snabb med att riva ut en sida ur sitt block och ge mig den, sedan fiskar han snabbt upp en penna från sin ryggsäck och samtidigt är jag snabb med att kasta ner min ask i den. 

Jag börjar skriva ner vad det är han mindre gillar, vad han vill förbättra och vad han vill lägga till. Listan blir inte lång, men tillräckligt lång för att det åtminstone kommer ta mig några timmar att fixa det. 

"Det här fixar jag" säger jag och sätter punkt efter sista meningen på anteckningspappret. Jag möter Markus blick och ler, det är ju trots allt han som har kommit med förslagen och kritiken. Jag ser i ögonvrån att Oscar fortfarande inte har vänt blicken ifrån mig. 

"Rebecka?" säger Anton vid min sida. 

"Ja?" säger jag och vänder mig mot honom. 

Han räcker snabbt över sin telefon. Först vet jag inte vad det är jag tittar på, det är ett vanligt mail med vit bakgrund och svart text. 

Jag ger honom en frågande blick och han pekar ut vad det är jag missar. 

Det känns som att mitt hjärta stannar för en sekund, värme sköljer över mig i obehag och jag stirrar på Oscar. Något jag helt glömt bort är att Oscar inte borde sitta här. Oscar borde inte sitta här för det är inte hans namn som står i mailet, det är inte hans namn som jag programmerat in på hemsidan. Oscar heter inte Edstam i efternamn, som jag minns att jag har skrivit in.

Utan att jag hinner reagera är min blick nere på hans finger och till min hemska upptäckt så sitter en diskret ring av guld på hans vänstra ringfinger. Illamående slår in och jag vill bara springa därifrån, men jag vet att jag inte kan. Jag ger Anton ett motstridigt leende och räcker honom telefonen återigen. 

"Intressant" tvingar jag ur mig. 

Markus tittar på mig med ett lustigt leende men säger ingenting, istället vänder han sig mot Anton och börjar diskutera något. 

Min blick vänds återigen tillbaka till Oscars ring. Han måste ha märkt att jag tittar på den, för fumligt drar han bort sina händer som stillsamt ligger på bordet och lägger dem i sitt knä istället, där jag inte kan se dem mer. 

Har Oscar gift sig? 

Har Oscar gift sig på den lilla tid han varit i Göteborg? 

Var det så enkelt att glömma mig? 

Jag tittar upp på honom. Om jag hade varit samma Rebecka som för ett par år sen hade jag börjat gråta, men jag känner ingenting just nu. Bara tomhet, jag är ett ekande tomt skal av den person jag var för bara några minuter sedan. Det kanske inte bara är Oscar som har förändrats, tänker jag, jag kanske också har det. 

"Men tack då" säger Anton med sin trevliga stämma och skakar han med dem båda. 

Jag ställer mig upp och skakar hand med Markus. Jag ler, även fast jag inte vill något annat än att skrika alla i detta rum rakt upp i ansiktet. 

"Rebecka, kan jag få prata med dig?" frågar Oscar och tar ett försiktigt tag om min handled, samma hand som bär ringen. 

Jag stirrar på den ett tag, försöker verkligen att samla mig så att jag kan se upp på hans ansikte, men det går inte. Det är omöjligt. Det är som att jag bara kan se åt ett håll och det är i den riktning hans underbara ring är i. Bittert underbara. 

"Nej" får jag ur mig och drar mig ur hans lätta grepp. Jag går min väg, samma väg som jag kom in går jag ut. Jag hör att Antons steg är tätt intill mig och när vi kommer ut i friskluften tar jag ett tungt andetag och ser upp på honom. 

"Han är fucking gift" 

Det är då tårarna kommer.

- 

NATIONELLA ÄR ÖÖÖÖÖÖVEEEEER! 

(Men för er som fortfarande har dem, lycka till och kom ihåg att göra ert bästa och vara nöjd med det)