Som en bro över mörka vatten

1.1

Jag sätter mig vid mitt skrivbord i vardagsrummet och slår på datorn. Medan jag väntar på att den ska starta upp plockar jag undan lite pennor som jag ställer i deras lilla "mugg" och lägger även ner ett gammalt block i en av skrivbordslådorna. 

När datorn äntligen är på skriver jag in mitt lösenord och knappar mig in i programmet jag använder i synk med att designa. Tanken är att jag ska ägna förmiddagen åt att jobba på hemsidan jag blivit tilldelad att arbeta med, då jag senare ska ta ett shift på caféet. 

Jag arbetar i lugn och ro. Will är inte hemma, utan arbetar han med. Han väckte mig tidigt i morse innan han drog till jobbet som jag bett honom att göra dagen innan. Jag har fortfarande dåligt samvete efter vad jag gjorde mot honom den där kvällen. Han sa så fina saker, och jag hade bara slängt massa skit på honom som jag egentligen inte bryr mig så speciellt mycket om. Eller det var åtminstone vad jag trodde. Enda sen den där kvällen har jag tänkt på det allt oftare, och även om Will säger att det är för att han älskar och bryr sig om mig kan jag inte undgå att irritera mig en aning vilket också leder till att jag får dåligt samvete. Hur kan jag irritera mig på något som endast är en handling av kärlek? 

Tankarna virrar medan jag försöker koncentrera mig på det jag gör. Markus sade på mötet att han ville att jag skulle arbeta med mörka, men stilrena färger. Man ska inte undgå att se att det är professionellt företag som tar alla klienter på allvar, men det ska inte vara överdrivet, att folk istället inte litar på sidan. Den ska helt enkelt vara lagom, som alla svenskar verkar känna sig nöjda med. 

När jag inte längre kan hålla tankarna borta ger jag upp. Istället går jag in på skype och till min glädje är alla inne, Mika, Kajsa och Laura. Jag ringer upp dem i ett gruppsamtal. 

Mika svarar först. 

"Hejhejhejhejhej!" säger hon glatt. Det prasslar till i bakgrunden, som om hon sätter sig tillrätta med sin laptop. 

"Hej" säger jag också med ett leende på läpparna. 

Nu svarar även Kajsa och Laura. 

"Heej" säger Kajsa. 

"Hej!" säger Laura med sin positiva attityd. 

"Jag behöver hjälp" säger jag nästan direkt efter våra glada hälsningsfraser. 

"Med?" frågar Mika. Hon sätter på sin cam, vilket gör att alla andra också gör det. Tillslut har jag en skärm med massa välkända ansikten framför mig och jag blir alldeles varm i kroppen av deras familjära sätt. 

"Jag har gjort något" säger jag skamset. 

"Vad?" Frågar Mika misstänksamt. 

De andra tittar på mig med höjda ögonbryn. Stämningen blir nästan sträv, de vet att när jag gör fel så gör jag fel. 

"Jag kan ha fått spel och börjat bråka med Will för att han inte låter mig vara vuxen" säger jag. 

De andra tittar på mig med rynkad panna. 

"Vad menar du nu?" frågar Kajsa. 

"Är ni okej? Är ni sura på varandra fortfarande?" Frågar Laura.

"Laaameee" klagar Mika och gäspar. 

"Ja, vi är okej. Det var i förrgår. Jag har så dåligt samvete, men jag har sagt förlåt för att jag flippa och så. Jag tycker inte ens så egentligen, men... jag gör det nu" säger jag eftertänksamt. De andra tittar på mig under tystnad. 

"Jag hänger inte med asså" säger Mika. 

"Jag sa åt Will att sluta behandla mig som ett barn. Att jag kan 'gå över vägen utan att han håller mig i min hand hela vägen till andra sidan', vad jag nu menar med det" jag gör gester med min hand i liknelse till min lilla metafor, "I alla fall, han sa jättegulliga grejer som att han älskar mig och inte vill att något ont ska hända mig och det är därför han är så försiktig, och vi förlät varandra. Men enda sedan jag tog upp detta så har det liksom fastnat lite på mig, som att jag faktiskt på riktigt känner så. När jag väl var där i stunden trodde jag att det bara var någon aggression jag fick just då, för jag känner inte riktigt igen dem tankarna sen innan" babblar jag. 

"Får jag fråga om damen var onykter under detta scenariot?" frågar Mika. 

"Ja, vi båda var" säger jag, men jag tycker inte riktigt det har något med saken att göra. 

"Beckaa!" säger Laura och drar ut på mitt namn. 

"Onyktra ord är nyktra tankar" påpekar Mika.

"Glöm det bara. Du inbillar dig säkert tankarna, du älskar ju Will" säger Laura försäkrande. 

"Jag tror det bara är en fas" instämmer Kajsa, "Ni har varit ihop så länge, allt kan inte vara en dans på rosor hela tiden liksom. Jag tror du bara behöver tänka på allt du faktiskt älskar med Will istället" säger hon.

"Ni har väl rätt" säger jag med en suck. I samma stund plingar min telefon till som ligger på skrivbordet bredvid tangentbordet till datorn. Jag tar upp den och ser att jag fått ett SMS från ett nummer jag inte har sparat i mina kontakter. 

076-545 690 45, okänt nummer 09:34
Tjabba tjena hallå

Med en rynkad panna läser jag det som står. I bakgrunden kan jag höra hur de fortsätter att prata om mina problem men jag lyssnar inte så noga på vad de säger. 

Rebecka 09:35
Vem är detta?

Jag får vänta ett tag på svar, men tillslut trillar det in i inboxen. 

076-545 690 45, okänt nummer 09:41
Ska jag bli sårad av att du inte känner igen numret, Becky?

Mitt hjärta börjar genast jobba på lite snabbare när jag läser SMS:et jag får. Det är Oscar. Jag blir chockad av att han hittat mitt nummer, då jag minns bestämt att jag bytt sen vi senast hade varandras nummer sparade. Sedan kommer jag på vad han sagt på restaurangen, att han skulle fråga Hampus om det. Fan Hampus!

Rebecka 09:43
Ha-ha, skitkul. Hur fick du tag på mitt nummer? 

Jag frågar så att jag är säker, jag vill ju inte skälla på Hampus i onödan. 

"Hallååååå, Rebecka?" frågar någon ifrån skype-samtalet. ,

"Tror ni hennes skype frös?" frågar en annan. 

"Troligen" säger ännu en. 

"Förlåt, jag är här" säger jag och tittar upp på skärmen. 

"Vad hände?" frågar Laura. 

Det är då jag kommer på att jag faktiskt inte sagt något om Oscars hemkomst till varken Laura, Mika eller Kajsa. Det är konstigt, eftersom att jag nu för tiden berättar om precis allt som händer i mitt liv. Sedan bråket har det alltid varit så, jag har varit extra noga med det. 

"Rebecka?" frågar Mika avvaktande. 

"Jag har glömt att säga en grej till er" säger jag tillslut.

"Vadå?" frågar Kajsa. 

"Oscar är tillbaka" säger jag. 

Det blir tyst i samtalet. 

- 
Passar på att lägga upp ett kapitel mitt i helvetes-veckan, haha. Hoppas ni tyckte om kapitlet, jag har inte läst igenom det så det finns säkert massor av grammatiska fel och grejer. Men jag tror att det är läsligt ändå, eller hur?

Kommentera gärna vad ni tycker om denna fortsättning hittills!