Som en bro över mörka vatten

1.2

"Hur länge har han varit tillbaka?" frågar Laura. Hon låter en aning sur, men det är inget jag inte förväntat mig.

"I några veckor, kanske. Vet inte" säger jag.
Mika förblir tyst och jag kan se henne rikta sin uppmärksamhet ner till sin hand då hon sitter och pillar med sina naglar.

"Hur vet du att han är tillbaka? Du kanske sett fel" 

"Det är svårt att se fel när man pratar med personen"

"Men vad hände då?" frågar hon. 

På skärmen ser jag hur alla omedvetet flyttar sig närmre sin dator, precis som om de inte vill missa något. 

Vi pratar i minst en timme till om mina möten med Oscar och allt som har med hans hemkomst att göra. Hur länge ska han stanna? Ska jag ta mig tiden att träffa honom? Är det ens värt det, är väl den största frågan. 

Tillslut lägger jag på samtalet och stirrar känslolöst ut ur fönstret bakom datorskärmen i några minuter. Jag hatar detta, jag hatar att vara så himla hjälplös. Jag har ingen aning om vad jag borde göra. Jag har ju ett nytt liv nu, jag har Will. Jag kanske inte borde utmana ödet så, även om jag vet att det aldrig skulle kunna bli något mellan mig och Oscar igen. Knappt någon vänskap ens. Han har sårat mig, han har förstört en liten del av mig. Jag älskar Will och jag vill inte göra något för att förstöra det förhållande jag har. 

076-545 690 45, okänt nummer 09:43
Jag har mina kontakter :)

Jag möter SMS:et i samma sekund som jag låser upp min telefon. Jag suckar och trycker bort meddelandena. Jag kunde lika gärna struntat i att göra det för i nästa sekund får jag ytterligare ett. 

076-545 690 45, okänt nummer 11:01
Vad sägs som en fika? 

Jag rynkar på pannan. Jag förstår inte varför han kämpar så hårt med att prata med mig, då han i närheten av mig inte visar ett enda tecken på att låta mig innanför hans kalla fasad. Men uppenbarligen funkar det, han gör mig intresserad och i nästa minut skickar jag iväg ett SMS jag redan då ångrar. 

Rebecka 11:02
Aldrig, men en promenad skulle sitta fint. Möt mig vid vid caféet innan jag hinner ångra mig. 

Jag flyger nästan upp ur stolen och går mot hallen. Jag slänger en snabb blick på mig själv - ett osminkat soffhäng. Jag tittar på mina tunna gråa mjukisbrallor och vita linne, sedan upp till mina rosiga kinder och den röda finnen på hakan som ocharmigt passar in. Jag skakar på huvudet, försöker att snabbt få ut bilden av mig själv ur mitt huvud innan jag drar på mig mina converse och sätter på mig min jeansjacka. Tillslut greppar jag tag i min svarta väska som innehåller min jobboutfit och hänger axelremmen på min axel. 

Som jag sa, jag måste dra innan jag hinner ångra mig.