Som en bro över mörka vatten

2.2

           

Resten av dagen spenderar vi tillsammans med Oscar. När solen bryter ut utanför caféet går vi till närmsta park och sätter oss i solen där istället för att sitta instängda på caféet. När klockan börjar närma sig middagstid får jag ett SMS ifrån Will där han frågar om vi ska äta middag ihop eller om jag äter ute tillsammans med mitt sällskap. Då bestämmer vi oss för att det är dags att gå hem, jag, Anton och Hampus mot ett håll och Oscar emot ett annat.

"Jag tycker vi borde ha en överraskningsfest" säger Hampus medan vi går.

"För vem?" säger jag drar jackan tätare om mig då det börjar bli lite kyligt.

"För Oscar, såklart. Han ska ju flytta hit igen, det är väl något värt att fira?"

"Jo, kanske det. Men vadå, som en inflyttningsfest då?" frågar jag och trycker på knappen till övergångsstället.

"Ja, precis! Vi kan bjuda alla hans kompisar, alla han umgicks med innan han flytta och så" säger han.

"Hur ska vi få tag på dem? Dessutom, Oscar är inte gamla Oscar. Han kanske inte ens vill ha en fest med sina gamla vänner" säger Anton skeptiskt, han är verkligen inte alls så säker på att överraska Oscar är en sådan bra idé. Även fast jag delvis håller med kan jag inte undvika att bli lite pirrig i magen av tanken att få spendera ännu mer tid med Oscar. Det skulle vara kul att överraska honom, att få se den mörka auran han nu för tiden har, försvinna för bara några timmar. Han tar ett hårdare tag kring sin ryggsäcks axelremmar som ligger slappt om hans bröstkorg.

Jag rättar till min jeansjacka och tittar ner i marken. Hela jag är nedstänkt med varm choklad från händelsen på caféet tidigare idag. Som den arbetsskadade kvinna jag är hade jag genast sprungit bort till städskrubben fast än jag inte ens jobbade idag. Viktoria fick bokstavligen slita skurhinken ifrån mina händer.

"Jag har fler kontakter att dra i än du tror sötnos. Men seriöst, är det en dålig idé?" säger Hampus och tittar på mig med en osäker blick. Han vill verkligen ha en fest för honom, och jag förstår varför. Hampus har inte haft någon riktig killkompis sedan Oscar drog och jag har både sett och märkt att det är något han har saknat. Han har bara haft mig och Anton, för det mesta.

Hans blick får mig att vilja säga ja, precis som mitt undermedvetna helst också vill säga ja. Men det är något som sitter och gnager i mig, mitt konsekvenstänk och Antons fördömande blickar som han slänger på mig över Hampus huvud.

"Ähm..." säger jag och Hampus ögon gnistrar till av hopp. Jag kan ingenting annat än att smälta för den blicken, "Jag tror det är en bra idé. Han har ju bott i Göteborg jättelänge nu, om han ska flytta tillbaka kan det ju vara bra om han får tillbaka sina gamla kontakter"

"Ja, men då blir det så! Fjärde Juli smäller det!" säger Hampus nöjt och ler. Han slänger en snabb blick på Anton som ler han också, men när Hampus tittar bort förflyttas Antons blick på mig och leendet är som bortblåst. Hans blick borrar sig ner i min hud och jag känner mig obekväm, så obekväm att jag ryser till. Bra jobbat, mimar han fram och sedan är det som att stunden är bortblåst. Han fokuserar på vägen framför oss och Hampus börjat prata på om hur vi ska lösa allt strul.

Oscar ska flytta in tillsammans med Amir, som vi träffat på klubben igår. Därför kommer vi planera detta tillsammans med honom, han får vara med och dekorera och se till att alla kan komma in i lägenheten innan Oscar kommer hem. Oscar berättade nämligen att han ska tillbaka till Göteborg under dagen den fjärde eftersom att han ska lämna nyckeln till sin gamla lägenhet hos sin hyresvärd.

"Hejdå Rebecka" säger dem båda i kör. Jag kramar om dem innan jag knappar in koden till porten och sedan går in när den klickar till. Jag springer upp för trapporna ganska snabbt, glad över den lilla planen vi kommit på. Jag vet att jag egentligen borde må dåligt över detta, det är det som är rätt att känna i stunder som dessa, men jag är glad och förväntansfull.

"Will!" ropar jag när jag kommer innanför dörren.

"Ja?" ropar han tillbaka. Precis som jag lämnat honom är han i sovrummet, men skillnaden ifrån då är att han är påklädd och ligger på lakanen, inte under.

"Vad gör du den fjärde? På kvällen?" frågar jag och hoppar ner i sängen.

"På torsdag? Jag tror jag ska jobba över lite då" säger han fundersamt och tittar ner i sin telefon.

"Va? Kan du inte göra det någon annan dag?" frågar jag besviket och pillar på hans jeans.

"Vadårå? Jag tror inte jag kan ta det någon annan dag, det är ett möte liksom" säger han.

"Nejmen, vi tänkte att vi skulle ha en överrasknings-inflyttningsfest för Oscar" säger jag och ser på honom. Han tittar på mig med en förvirrad blick, "han ska flytta hit igen, han berättade idag" informerar jag.

"Fan vad kul! Dessvärre så kan jag inte boka om. Men jag kanske hinner vara där en liten stund i alla fall, efter?" säger han. Dock ser han inte alltför hoppfull om den saken.

Jag lägger mig ner bredvid honom, "Aa, det kanske du kan"

"Hur har du haft det idag då?" frågar han.

"Bra" säger jag. Jag vänder min blick mot honom, han tittar redan på mig.

Han ler, vilket gör att jag känner mig tvungen att le tillbaka. Hans betryggande blick gör mig orolig. Allt det glada jag har upplevt idag försvinner under allt det negativa som sakta smyger inpå mig. Jag kanske borde ha lyssnat på Anton, jag kanske borde ha gjort det som är rätt och försöka avlägsna mig så mycket som möjligt. Jag vet att det finns två olika val jag kan göra, och det är antingen att hålla käften och låtsas som att allt är bra, eller så är det att berätta för Will. Jag är inte redo att berätta för Will, jag är inte redo att krossa hans hjärta. Därför håller jag käften när han sakta närmar sig mig och håller om mig, kysser mig över hela mitt ansikte och berättar för mig hur mycket han älskar mig.

-
Mycket har hänt sen jag publicerade mitt senaste kapitel. Jag har hunnit få världens hemskaste träningsvärk, hunnit få påsklov, hunnit tona mitt hår rosa (och ja, det är skitsnyggt!). Men det kanske inte är så himla viktigt nu längre, kan jag känna.

Jag hoppas att alla som läser detta är oskadda, pigga och åtminstone lite glada ändå. Det som hände igår är hemskt och jag är glad att så pass många klarade sig trots omständigheterna. Mina tankar går till dem som vart skadade, de som förlorade nära och kära och alla som blev tvungna att uppleva det som hände på drottninggatan. Nu tar vi den tiden som behövs för att läka igen.

ilysm <3