Utan dig är jag inget

Del 11

Felix perspektiv:

Jag var sen till studion, så jag tog bakvägen. Inte för att jag inte gillade våra foooers men jag hinner inte nu... När jag kommer in sitter Omar och Ogge och spelar fifa.

"Vart är Oscar?" Frågade jag.

"Vet inte" svarade Ogge kort.

"Då var inte jag sist då" säger jag och skrattar lite.

"Nepp, för en gång skull var du inte det" säger Omar och skrattar han med.

Killarnas match är slut och Omar surar för att han förlorade. Daff kommer in och han ser i te så glad ut..

"Vad är det?" Frågar jag oroligt.

"Ehh..." Börjar Daff.

"Ja, vad" säger Omar lika oroligt som jag.

"Oscar och Sarah var med om en bilolycka och ligger nu allvarligt skadade på sjukhuset" säger Daff och man ser på honom att han är ledsen.

Det känns som om att mitt hjärta har gått i tusen bitar. Tjejen jag älskar ligger nu på sjukhus och dessutom min bästa kompis. Tänk om hon inte överlever.. Nej Felix, tänk inte så nu. En tår rinner ner från min kind. Fler och fler tårar kommer och jag kan inte stoppa dem. Jag sjunker ner på golvet och sätter händerna för ansiktet. Ogge sätter sig bredvid mig.

"Det kommer gå bra" säger han lugnt med gråten i halsen.

Jag får inte ut några ord. Jag har aldrig gråtit så här mycket för en tjej och jag har aldrig älskat någon så mycket.

"Jag kan köra er dit om ni vill.." Säger Daff.

Jag nickar till svar och vi går. Vi tar den vanliga ingången och det står fortfarande foooers utanför. Många frågar om foton men Daff förklarar att vi inte kan just nu. De måste se att mina ögon är alldeles röda för jag hör massa viskningar om det. Vi sätter oss i bilen och åker mot sjukhuset. Ingen säger något under tiden, jag bara gråter. När vi kommer fram till sjukhuset går vi till receptionen.

"Oscar och Sarah Enestad" säger Daff.

"Våning 4, rum 457 och 454" säger tjejen i receptionen.

Vi går till hissen och Omar trycker på knappen till fjärde våningen. Det är tyst i hissen, det ända man hör är mina snyftningar. Hissdörrarna öppnas och vi letar upp rummet. Jag ser Oscars och Sarahs föräldrar i slutet av korridoren. Vi går dit och Mia, som deras mamma heter, reser sig upp och kramar om mig. Jag tror att hon ser att jag är den mest ledsna. Jag besvarar kramen och kramas en stund. När vi släpper kramen ser jag att hennes ögon är alldeles röda, som mina antagligen. Jag går fram till Martin, deras pappa, och får en kram av honom också.

"Får jag gå in?" Frågar jag tyst.

Mia nickar som svar. Killarna har redan gått in till Oscar, men det ända jag tänker på är Sarah. Jag går in genom dörren till hennes rum och där ligger hon. Hon har nålar och slangar lite överallt. Jag tar en stol och ställer den vid sängen. Jag tar hennes hand och kramar om den. Tårarna forsar ner. Efter fem minuter kommer en läkare in.

"Är du bekant med Sarah?" Frågar han.

"Ja" svarar jag.

"Jo, hon ligger just nu i koma och vi vet inte när eller om hon kommer att vakna" säger han och kollar medlidande på mig.

"Oscar Enestad, hur är det med honom?" Frågar jag,

"Han har brutit ena armen, men jag tror han är vaken" svarar läkaren och går ut.