Utan dig är jag inget

Del 39

En vecka senare

Sarahs perspektiv:

- Notera att de har kommit hem från både Mallorca och Omar -

Den kalla vinterkylan träffar mitt ansikte när jag går ut genom dörren. Mina steg styrs bort mot Felix hus och jag måste gå försiktigt för att inte halka på isfläckarna som bildats på marken. Snöflingorna faller sakta ned från skyn och träffar mitt hår, som jag har glömt sätta en mössa över.

Nyheten jag fick reda på för någon minut sen får min tårar att rinna. Tår efter tår torkar jag bort med armen men det bildas snabbt nya som rinner ner för mina kinder. Att berätta detta för Felix kommer bli svårt. Hur ska han ta det? Hur ska jag överhuvudtaget klara av att säga det? Varför händer ens detta? Frågorna snurrar runt uppe i huvudet.

Jag torkar snabbt bort tårarna innan jag knackar på Felix dörr. Någon sekund senare öppnar Felix. Hans leende som formats på hans läppar när han såg mig försvinner genast när han ser mina röda ögon efter alla tårar.

"Men älskling, vad har hänt?" Frågar han oroligt och kramar om mig hårt.

Oscars perspektiv:

Just i det här tillfället är ilskan inom mig så stor att jag skulle kunna slå till någon, hårt. Varför gör de såhär mot oss? Det som jag just har hört, hade jag aldrig trott skulle hända. Tårarna tränger dig fram igenom tårkanalen och rinner sakta ner för mina kinder. Jag vill inte att detta skulle hända, jag vill inte att detta skulle hända, jag vill inte att detta skulle hända.

Någon knackar lätt på min dörr och försöker sedan att öppna den. Som tur var hann jag låsa den, då jag helst vill vara ensam nu och rensa mina tankar.

"Låt mig vara" säger jag högt så det ska höras ut.

"Men gubben, vi måste prata" hör jag mammas lugna röst säga.

"Vadå prata? Ni har sagt nog, jag vill inte höra mer!" Säger jag surt och därefter blir det tyst.

Felix Perspektiv:

Jag kramar om henne hårt. Oron växer inom mig. Hon såg helt förstörd ut, så något måste ha hänt.

Jag släpper greppet om henne och drar in henne. Dörren stänger jag igen och kollar sedan in i Sarahs ögon.

"Du vet att du kan berätta allt för mig va?" Frågar jag henne och hon nickar till svar.

Tårarna rinner ner för hennes blöta kinder. Jag hatar att se henne såhär.

"Kan du berätta för mig om vad som har hänt? Jag blir orolig" säger jag och kollar medlidande på henne.

"J-jag, ma-mamma o-och.." Stammar hon fram, men sedan brister det för henne.

Hon gråter högt och slänger sig i min famn. Jag gungar fram och tillbaka med henne på stället och drar min hand över hennes rygg.

"Ta det lugnt Sarah. Försök att andas långsamt" säger jag åt henne då hennes andetag är snabbare än hur mitt hjärta slår.

Hon lugnar ner sina andetag men andas fortfarande fort.

"Mamma oc-ch pap-appa ska ski-lja s-sig" får hon fram mellan sina snabba andetag.

Jag kramar om henne hårdare än förut, jag förstår att detta är svårt för henne även fast hon inte har bott med dem så länge. De har faktiskt kommit varandra ganska nära under denna korta tiden.

"Men de-det är inte allt.." Säger hon, mycket lugnare denna gången.

Oron som lugnat sig sen tidigare, har nu kommit tillbaka. Den är ännu större denna gången och klumpen i magen växer för varje sekund som går.

"Jag måste flytta med mamma till Göteborg..." Säger hon och tårarna som har håller inne rinner nu ner för hennes kinder, igen.

Mina tårar rinner nu också. Ska hon flytta ifrån mig?