Neutral mark

Bus

Jag ligger i busken med Marvin vid min sida. Felix och Gustav ligger bredvid varandra i den andra mittemot. Jag kan höra tassar långsamt stega mot oss. Mjuka, små dunsar som regelbundet blir starkare och högre.

Fiskelinan är dragen mellan två träd lite längre fram på vägen. Bakom den är det ett grunt hål som är övertäckt men som man med lätthet kan hoppa upp ur.

Efter mindre än en minut så kan vi se dem mellan grenarna i busken längre bort på vägen. Derek går i spetsen och strax bakom går Eric och Anton med något sänkta huvuden och var sin resväska i munnen. De ser uttråkade ut och det gör resten av den synliga delen av flocken också.

Derek har huvudet högt som en Alpha ska och spatserar stolt fram och förbi vårat gömställe, och vidare mot linan. Eric och Anton tassar trött efter. Stakarna, de har bara gått i en halvtimme och de är redan trötta.

Plötsligt hörs en hög duns och ett trött stönande följt av ytterligare två höga duns och ännu fler morranden och gläfs. Jag ler och försöker att hålla mig för skratt. Jag puffar till Marvin som ser på mig. Jag nickar mot skogen och vinkar lite åt honom med min högra framtass. Han vinkar tillbaka och jag galopperar ljudlöst iväg, lagom för att höra fler dunsanden och ett gapskratt, eller tre gapskratt. Jag ler och släpper iväg ett litet yl, som snart besvaras med tre likadana. Jag skulle betala för att se Dereks min just nu.

Jag fortsätter att galoppera en liten bit till innan jag saktar ner och börjar gå. Marken har börjat luta och bli lite stenig. Jag fortsätter uppåt medans blandskogen byts ut mot bara barrträd som mer och mer sällan dyker upp, och plötsligt är jag på toppen.

Jag går lite till längs platån som jag hamnat på innan jag stannar och flåsar lite. Jag är på toppen av ett berg och skogen breder ut sig som ett stort, grönt, täcke som mjukt ligger rund berget likt ett hav runt en ö. Det är vackert. Riktigt vackert.

Jag sätter mig ner och betraktar utsikten medan solen sakta dalar ner från sin plats på himlen som har färgats rosa medan de första stjärnorna börjar tindra på himlavalvet.

Jag kränger av mig sadelväskorna och slänger dem på marken. Sen så spänner jag försiktigt upp spännerna med nosen och tar ut den stora, ljusblå, filten och sveper den runt mig. Jag andas långsamt och lugnt medan jag ser på när dagen blir till natt.

Jag plockar upp sadelväskorna och lägger mig ner och placerar läderväskorna som huvudkudde. Jag somnar med solnedgången mot nosen och ett leende på läpparna.