Neutral mark

Gömnd

En kvist bryts och röster ekar mellan träden.

Det är det första jag hör och också det jag vaknar av.

Hela min kropp värker av gårdagens springande men trampdynorna gör ondast.

Jag försöker att sträcka lite på mig men begränsas av utrymmet. Just det, jag ligger under rötterna till ett stort träd. Mina misslyckade försök att sträcka på mig avbryts av att rösterna hörs igen.

"Jag är trött!" klagar någon.

Jag stelnar till. Anton. Och han skulle bara klaga så till en person...

"Sluta klaga Anton!" morrar en välkänd stämma. "Försök att hitta ett spår istället!"

...Derek.

Nattens (mar)dröm poppar upp i huvudet på mig. En kuslig känsla kommer smygande och jag ryser av den. Nej, det var bara en mardröm! Derek skulle aldrig göra något sånt...

Eller?

"Men du sa ju det! Omegor luktar inte så de kan tekniskt sett inte bli..." börjar Anton

"Jag vet Anton!" avbryter Derek med en snäsning. "Men Omegor lämnar tassavtryck. Vad tror du annars vi har följt ända hit?" fortsätter han.

"Jag vet väll inte! Varför fick Eric stanna kvar då?" ifrågasätter Anton. Wow, de har nog argumenterat såhär ett bra tag.

"För att han är Beta!" svarar Derek frustrerat, medan han försöker ta sig samman.

Deras röster är väldigt nära nu.

Nu ska vi se vilka alternativ jag har här;

Jag kan försöka springa iväg, men med tanke på mitt skick skulle de lätt komma ikapp mig. Jag kan också stanna här, och hoppas att de inte hittar mig. Men om de hittar mig? Då... då... då improviserar jag! Det är en risk jag får ta konsekvenserna, eller så avvärjer jag dem med sinnet. Men jag tänker inte ge upp utan något vidare! Men, det är inte säkert att de hittar mig. Visst? VISST?!

"...varför är vi ens här ute och letar efter henne? Hon hör ju inte till vår flock, huh?" muckar Anton, uppenbarligen inte nöjd med sin situation.

"För att hon är vår skyddsling!" ryter Derek argt tillbaka. Grattis Anton, du har just smällt av din Alpha!

"Okej, okej!" stönar Anton.

De är tysta en stund och jag ligger där, mellan trädets rötter och är så tyst som möjligt, vilket är väldigt tyst. Mina andetag smyger ljudlöst upp och ner från mina lungor och min blick är fäst på det lilla hålet som jag kom in igenom, väntandes på att ett svart huvud ska sticka in och slå mig med en lerig tass.

"Derek, jag orkar inte mer! Vi har varit här ute hela natten, vi är utanför Sirdir! Vi måste vända, flocken väntar!"

"Vänd du, jag fortsätter!" svarar Derek sammanbitet.

Anton suckar. Antingen är den väldigt högljudd eller så är han väldigt nära. Jag föredrar de första alternativet.

''Derek, det spelar ingen roll om hon är vår skyddsling eller ej. Hon är inte lika viktig som flocken!'' säger Anton lugnt.

Det blir tyst en stund, innan en annan kvist bryts väldigt nära mitt gömställe. Ljudet är nästan öronbedövande i den kvava tystnaden som omger skogen.

Min puls går upp och jag stirrar intensivt på glipan som jag kom in igenom.

Jag hör Derek sucka.

''Okej...'' suckar han. ''Men gå du i förväg, så kommer jag.''

Anton stönar åt sin envisa Alpha innan han går iväg, med ljudliga klampar.

Jag ligger stilla och vågar knappt andas, eftersom Antons klagomål inte bryter tystnaden konstant som det nyss gjorde.

Jag börjar försiktigt fokusera på min nos innan jag försiktigt tar mig in i Dereks sinne.

Jag önskar att jag inte hade gjort det.

Hans sinne är helt och komplett fullt med minnen på mig, oro, ängslan, känslor, ansvar, rädsla och... ja, en enda stor röra av oläsliga och komplicerade saker.

"Hej..." mumlar jag. Undra om jag kommer ångra att jag sa det där i resten av mitt liv eller om jag kommer att tacka mig själv?

Hela Dereks sinne blir helt blankt innan hela han fylls med hopp.

"Hanna, vad har hänt?" frågar han samtidigt som hans ögon skannar områden efter mig, ivrigt sökande.

"Har inte Mali sagt något?" mumlar jag, förvånad över att hon inte fyllt honom upp över öronen med rappakalja.

"Klart hon har! Men jag vill veta din åsikt innan jag tar sidor." svarar han glatt.

Jag suckar innan jag låter minnena flöda. Marvins minne av utvisningen, hur Maki-flocken omringade oss, hur jag tog oss där ifrån men blev slagen för att jag hade det, och hur jag sprang hela, långa vägen hit.

Jag vet inte ens varför jag visar honom hur jag sprang hit, men det känns som om han ska veta. Bättre fråga, varför är han inte svin sur för att jag har sprungit iväg så att han behöver bege sig ut och leta hela natten?

Derek har satt sig ner, det känner jag, medan han analyserar alla minnesfragmenten.

"Kan du inte komma hit, snälla?" frågar han, rätt ut i luften. Jag funderar en stund.

"När jag vet om du tänker slita mig i stycken eller inte!" svarar jag tillbaks. Han blir lite glad och flinar. Jag flinar också, ytterst lite. Varför kan jag inte vara rädd och sur runt honom?!

"Du vet att jag inte skulle göra det, även om jag tar Malis parti!" suckar han.

Jag ligger stilla och försöker ta reda på var Derek står och det visar sig att han har ryggen till. Det blir bra... En busig plan börjar smidas i mitt huvud.

"Helt säker?" frågar jag och tar dämpar lite av hans hörsel, så att jag utan att bli upptäckt kan kräla mig ut ur mitt hål under rötterna.

"Helt säker!" svarar han ut i luften. Jag står precis bakom honom och kan inte låta bli än att vifta på svansen. Mohahahaha...

Jag ökar hans hörsel till normalläget innan jag sakta och försiktigt kryper ihop lite bakom honom, med ett brett flin på mina läppar. Derek står kvar och spanar ut över landskapet. Oturligt nog för honom, åt fel håll.

"Det är inte jag!" tjoar jag och kastar mig över honom så att han faller till den mossiga marken.

"Hörru!" utbrister han och skrattar högt. Jag trycker lekfullt ner honom med framtassarna.

Hur kunde jag vilja bort från honom?