Neutral mark

Ögonblick

Derek övertalar mig tillsist att sakta promenera med honom tillbaka mot Sirdir. Vi kan inte gå så fort, för mina trampdynor gör ont, men sällskapet är desto bättre.

Jag har förklarat alla minnen för honom, även om jag kanske inte skulle behövt. Men det känns skönt att prata ut med någon som lyssnar, eller iallafall låtsas att göra det. Fast jag tror Derek lyssnar på riktigt, jag hoppas det. Annars vore allt jag berättar om Mali och våra korta dagar tillsammans, till intet.

''Men det är en grej jag inte förstår,'' börjar Derek. ''Varför sprang du iväg från första början?''

Frågan får tyst på mig. Ja, varför sprang jag iväg? Jag vänder bort blicken och ser ner på mina ömma tassar.

''Hanna?'' frågar han lite oroligt.

Jag suckar lite. Jag vet inte riktigt varför, så ska jag säga som det är? Eller lägga en liten vit lögn? Nej, en väldigt svart lögn!

''Jag bara...'' min röst dör ut i mina tankar. Jag sneglar lite på honom där han går alldeles bredvid mig och försöker se mig i ögonen. Han stannar och jag stannar också, fast lite längre fram.

''Du bara...?''

Han uppmuntrar mig att fortsätta.

''Jag bara...'' jag suckar. Min röst kommer inte hålla för det här.

''Hanna!'' ropar Derek, smått irriterad.

''Ja!'' utropar jag tillbaka och ser upp på honom.

Derek suckar och skakar på huvudet.

''Du är omöjlig!'' suckar han och går fram emot mig med ett litet flin. Jag tycker inte att det är lika roligt.

''Jag försöker bara förstå mig på dig! Inte utreda mord eller nåt!'' utbrister han. När jag sneglar upp på honom från mina tassar ser jag att hans ögon är sårade. Ops...

Jag suckar skakigt och ser upp på himlen, som olikt de andra dagarna är gråmulen. En plötsligt väldigt kylig vind susar genom skogen. Jag suckar igen och vänder på mig så att jag ser honom i ögonen.

"Jag vet inte, okej? Jag bara sprang väg från alla problem och..." min röst dör ut och jag skakar på huvudet och ser ner i marken igen. Hej tassar,ni har inte förändrats sen sist!

"Vadå för problem?" frågar Derek, lite oroligt.

"Ja, jag vet inte! Kanske att jag slog en varg som jag knappt känner, eller de himla flock beslutet eller typ mina käns..."

Jag stänger snabbt munnen när jag inser vad jag var påväg att säga.

"Jag hörde inte det där sista?" säger Derek retsamt. Retsamt?

"Äh, glöm det." suckar jag och börjar gå igen.

"Nej, men seriöst, vad tänkte du säga?" frågar han och joggar ikapp mig. Jag är väl medveten om att hela mitt vargansikte är blodfyllt.

"Glöm det..." mumlar jag, med blicken på mina fantastiskt intressanta tassar.

"Jaha, för jag tyckte att du började säga känslor för och jag vill vet för vem!" retas han.

"Vill du gissa tre gånger?" snäser jag åt honom, smått irriterad och stannar. Jag vet inte ens varför jag är sur på honom.

Han flinar igen och går ikapp mig och ställer sig framför mig. Han tar sin nos och höjer min så att jag tvingas se honom i ögonen. De gröna ögonen är trygga och lugna, men samtidigt nyfikna.

Han tar ett steg tillbaka och betraktar mig och hans leende glider sakta av honom. Min puls dånar i ögonen när han går fram till mig igen och håller sitt huvud nära mitt.

Plötsligt känns något mjukt och strävt på min kind.

Det tar en stund för mitt lilla huvud att förstå vad som hände.

Derek måste ha sett det för han ler lite. Jag ler lite blygt innan jag omfamnar honom, hårt.

Det här är vårt ögonblick, och det tänker jag aldrig glömma!