Neutral mark

Flykt

Malis sinne är lika dunkelt som hennes pappa.

Det är fullt med förtryckta minnen från utvisningen, från hanvargen som hon lät komma in på reviret och på hennes få vänner från flocken.

Mali kryper ihop och gör ett nytt utfall, men jag slår till henne med tassen så att ett otäckt sår skapas över hennes våta kinder. Mali gnyr till av smärtan och faller ihop framför mig. Jag fnyser.

"Jag gjorde dig en tjänst. Jag hindrade din mordlystne far från att avrätta dig. Jag har räddat dit liv. Och det här är tacken? Wow, inte konstigt att du inte har någon ny flock, eller någon beskyddare. Du är en otacksam byracka, det är vad du är!" ryter jag.

Mali sneglar upp på mig från hennes plats på marken framför mig.

"Inte ens Derek kan rädda dig från Maki-flockens vrede!" flinar hon.

Jag använder min länk in i hennes sinne.

"Vem har sagt att jag behöver hjälp?" fnyser jag. Mali fryser till av skräck och hennes ögon blir större.

Jag går bort till mina sadelväskor som slarvigt ligger i en hög och kränger på mig dem. Plötsligt hör jag höga rop från skogen, som fångar mitt intresse.

"Hanna! Mali!"

Det är Derek.

Och några till.

Mitt hjärta hade smält om det inte vore för den allt mer växande ursinnighet som sväller i min kropp och själ. Jag står kvar en liten stund och lyssnar till ljudet av snabba tassar som rusar mot mig, innan jag vänder mig om och springer iväg.

Åt andra hållet.

Jag orkar inte förklara allt. Inte nu, inte sen.

Jag kommer aldrig orka. Jag kommer aldrig vilja.

Några tysta tårar sipprar ner från min ögonvrå samtidigt som jag rusar allt vad jag kan bort från scenen.

Bort från Mali, bort från vänskapen som brast.

Bort från Maki flocken, bort från striden som väntar.

Bort från Turi flocken, bort från beslutet som måste tas.

Bort från Derek, bort från känslorna som skjuts undan.

Jag vet inte vart jag springer. Jag vet inte hur länge jag springer och jag vet inte vart jag är på väg. Men jag springer bort från problemen. Man skulle kunna säga att jag flyr.

Men om att undvika problemen betyder att jag ständigt behöver vara på flykt, så är det så det får vara.

Jag fortsätter springa. Jag hittar snart en bred stig. Efter några meter kantas vägen av två buskar. Utan att egentligen veta om det så hoppar jag över ett osynligt objekt mellan dessa buskar. Jag springer vidare, utan att tänka på det.

Jag tvärnitar när jag kommer till en parkering. Parkeringen kantas av fula metallbaracker och flera bilar står slarvigt parkerade på gruset. Jag överlägger att skifta och sno en bil, men inser att de kommer att kräva för mycket jobb och börjar följa den lilla grusväg som är den ända väg som leder ifrån parkeringen.

Innan jag kommit ut på den stora väg som hörs vid vägens slut så viker jag av från vägen och ut i skogen som fortfarande kantar vägen. Jag orkar inte bry mig om det skulle vara ett revir där eller inte, för allt jag vill nu är att ta mig bort från allting. Allt.

Jag fortsätter att springa. Om jag har tur så har Derek tagit slutsatsen att jag slog Mali för att jag är galen och kommer inte att börja spåra mig. Då kommer jag att kunna springa ostört och kunna stanna utan att behöva oroa mig för att bli ikappkommen.

"Men så osmart är inte Derek." påstår en röst i mitt huvud, den delen som inte är arg, "Och dessutom vill du inte att han ska tro att du är galen!"

Jag vet att den lilla röst jag hör har rätt.

Derek har troligen pressat ut Mali på all information, och så mycket respekt som hon verkar ha för Derek så kommer hon att spotta ut sig allt hon vet på silverfat.

Sen så kommer Derek att gå och prata med Alphan för Maki flocken och se till att Mali inte blir avrättad och sen kommer han att dag och natt spåra mig.

Jag känner honom.

Även fast solen är på väg ner och natten börjar bli kall, så fortsätter jag springa. Jag bryr mig inte ens om dimman som ålar sig fram mellan de allt mörkare träden. Men när min ena trampdyna spricker och alla tassar värker, måste jag stanna, hur mycket jag än vill fortsätta.

Jag söker med blicken över det landskap jag hamnat i. Det är inget revir, det är jag säker på. Jag skymtar ett väldigt stort träd med stora glipor mellan sina rötter och jag haltar dit och inspekterar mellanrummet mellan rötterna.

De har bildat ett sorts rum, som är lagom stort för mig att krypa in i, så det gör jag. Det är nätt och jämnt att jag får plats med sadelväskorna, men det går.

Och innan jag vet ordet av så har jag hamnat i en lättväckt, orolig sömn.