Neutral mark

Lägereld

Jag kan höra ljudet av prat och skratt långt innan jag kan se flocken. Fast, jag skulle nog ha sett dem om det inte vore så mörkt. Jag har sprungit i sju minuter och har börjat att gå för att inte dundra in i deras läger i full karriär.

Jag skymtar ett par stora, mörka, skuggor mellan träden. Jag uppskattar det till tio skuggor och beslutar mig för att kontakta Derek, så att han är beredd. Det tar inte lång tid att hitta hans sinne. Jag har kontaktat honom tillräckligt många gånger för att hitta hans sinne likt en nål i en höstack.

"Jag kan komma nu om det är läge.." mumlar jag in i hans sinne. Jag känner hur hela han fylls med något som liknar värme och glädje på samma gång. Jag känner hur känslan smittar av sig på mig. Exakt vad håller vi på med?

"Kom du bara. De vet att du ska titta förbi."

Jag känner mig lättad. Även om jag har vart deras skyddsling länge så betyder inte det att jag umgås med dem, och en pinsam entré är inte det jag är ute efter.

Jag drar mig ur hans sinne och tar ett djupt andetag och kliver in i den mörka gläntan som de har tagit som lägerplats. Till min förvåning så är reaktionen knappt märkbar; ingen slutar prata, ingen ger mig någon konstig blick utan bara fortsätter som om inget har hänt. Fast, det har ju inte hänt något heller. Vad var det jag förväntade mig? Höga skrik i fruktan och vargar som springer runt som yra höns i cirklar? Skulle inte tro det...

Jag går över till Derek som betraktat mig ända sen jag klev in i gläntan. Han har ett konstigt utryck av fruktan och belåtenhet på samma gång i ansiktet. Jag ser frågande på honom. Han tittar menande på sin nos. Jaha, då förstår jag.

Jag tar mig in i hans sinne igen.

"Jag är här nu!" konstaterar jag samtidigt som jag ser honom i ögonen. "Även om det är en vecka för tidigt..."

"Jag kan se det!" svarar han, nästan lite...väck?

"Var det något speciellt du ville eller du bara...?"

Han ställer sig upp och går över till Eric, som ligger och drönar bredvid Anton, som är på väg att somna. Derek puffar på honom och mumlar något jag inte hör och Eric nickar och sneglar på mig. Derek kommer tillbaka till mig. Jag ser frågande på honom.

"Vi tar en promenad." säger han kort och lämnar gläntan med mig tätt i hälarna.

När vi kommit en bit bort från gläntan så suckar Derek ljudligt. Jag skrattar till.

"Vad var det där för?" säger jag tittar på honom medan jag går vi hans sida.

"Typ allt." suckar han och sträcker lite på sig.

"Vadå typ allt?" frågar jag oroligt.

Han suckar igen. Jag gillar inte alla dessa suckar!

"Som Alpha så måste jag ta massor med ansvar..."

"Och..?" frågar jag. Fortsättning?

"...Och jag gillar inte att ha krav på mig. Jag vill vara mer fri, som du."

Han mumlar det där sista, men jag hör honom. Jag ser något upprörd på honom.

"Men du tål ju inte att någon annan bestämmer över dig? Då kan du väll inte vara någon annan än Alpha? Dessutom har du sagt att du inte gillar att inte ta ansvar!"

Jag överöser honom med frågor. Hur kan han säga något sånt? Han älskar ju att vara Alpha!

"En Omega gör allt det där." mumlar han, lågt.

Jag stannar på stället och ser chockat på honom där han har stannat några meter längre fram. Vad sa han just?

Jag öppnar munnen för att säga något men inget kommer. Jag stänger munnen, sluter ögonen och försöker igen.

"Derek, att vara Omega är inget man väljer!" får jag tillslut fram. Derek ser på mig. Jag har all hans uppmärksamhet.

"Man blir en Omega om ingen flock vill ha en." fortsätter jag och kan riktigt se hur det händer något med honom.

"Men, Turi flocken vill ha dig i flocken," mumlar han, sårat. "Jag vill ha dig i flocken."

Jag kan riktigt känna hur skuldkänslorna kommer. Jag vet att han har rätt. Men det faktum att vara en del av något är helt ny för mig. Jag har aldrig varit en del av något, varken som varulv eller människa. Jag ser ner på mina vita tassar. Klorna är ganska långa och pälsen är lite smutsig. Jag hör hur Derek suckar och kommer tassande mot mig.

"Jag vet att hela 'jag vill inte vara en del av något' saken" viskar han i mitt öra. Jag andas långsamt och rassligt.

"Men det hindrar inte direkt mig från att vilja?" forsätter han långsamt.

Jag tittar upp och möts av han lugna mörkgröna ögon. Han står rakt framför mig ser sorgsen ut. Jag nickar långsamt innan jag blir omfamnad av honom. Jag andas in hans doft innan han släpper mig. Jag ler lite åt honom och vänder mig sedan om och springer mot Mali och lägerelden. Jag vill bort, och jag vet inte varför. Skogen känns hotfullare och mörkare en förut och alla grenar vill smaka en bit av min päls och rycker och sliter i mig.

Men i tanken är jag någon annanstans. Typ, där jag stod. Fast närmre Derek...

Det läskiga är att jag inte vet varför...