Neutral mark

Attack

Jag står i mitten av ringen i vad som känns som en evighet. Särkilt eftersom solen vägrar röra sig ur fläcken.

Mali är fastvuxen i panik.

Alphan rör inte en min, men hans sinne snurrar som en bisvärm.

Och jag står i mitten.

Jag står varken i stridsposition, eller fredsposition. Jag har huvudet ganska högt och järnblick fastnaglad på Alphan medan jag med kropp och sinne väntar på hans nästa drag. Hans flock har börjat bli otålig och skickar ut små funderingar i länken mot Alphan. Med ingen inverkan.

Fast jag har tröttnat på att vänta mer.

Jag tar mig in i Alphans sinne på riktigt för att lättar komma åt honom.

''Om du inte gör ditt nästa drag, gör jag mitt!'' skickar jag lugnt ut i hans personliga bisvärm till huvud.

Hans reaktion är som förväntad förvånad. Alphan blir lite osäker och han trampar lite på stället innan han ruskar lite på huvudet och samlar sig.

''Jag har redan gjort mitt drag. Som du kanske märker så är du omringad.'' muttrar Alphan, med spelad självsäkerhet. I själva verket är han lite bekymrad. Han borde.

Jag spänner ögonen i honom där han står i bakgrunden och betraktar med viss orolighet min hökblick.

Jag nickar lite åt honom. Han höjer bara lite extra på huvudet till svar. Sen sänker jag mitt huvud. Hela Malis gamla flock tittar spänt på mina rörelser. Jag sluter ögonen och samlar kraft. Jag samlar all kraft jag kan hitta från hela min kropp och skickar upp dem till huvudet. Sakta låter jag hela mitt sinne vandra från Alphan ut i flocklänken och vidare till alla medlemmar. Jag låter den fylla deras sinnen, all kraft, men låter Alphan vara.

Jag öppnar ögonen och ger ifrån mig ett högt och tydligt skall.

Skallet ekar mellan trädtopparna så att flera vilda fåglar skräckslagna flyger iväg, och ljudet av deras hastiga vingslag följs av flera, tunga dunsar. Ljudet av varma kroppar som faller ihop på mossig mark. Ljudet av att en flock varulvar som svimmat framför sin Alpha, som vettskrämd med svansen mellan benen och tappad haka ser på medan hans dotter och en mystisk vit Omega stegar ut ur ringen med fallna krigare, och vidare ut i skogen.

När vi kommit en bit så kan jag känna hur Mali börjar inse vad som hänt. Hon går med uppspärrade ögon och käften lite öppen, tätt bakom mig.

Själv är jag lätt skakad.

Vad är det här? Mali blev utvisad av sin egen far, som tydligen är en Alpha, vars flockmedlemmar jag tydligen busat med, men nu är jag inte vän med dem längre för jag gjorde så att de svimmade av. Och ikväll så har Derek bjudit in alla till deras läger.

Fin sitts du har där Hanna! Snyggt jobbat!

Jag suckar för mig själv medan jag med Mali hack i häl lunkar upp för backen, mot vår lägereld.

De svaga skenet är väl synligt i den allt mer mörka skogen. När vi kommer fram till den glöd som återstår av vår lägereld så är jag snabbt framme och lägger på mer ved och blåser på den så att den inte ska slockna.

Mali sätter sig vid elden och stirrar tomt in i lågorna som träet börjar utsöndra. Jag lägger mig ner på motsatta sidan från henne och lägger trött huvudet på tassarna. Hela mitt huvud snurrar av alla frågor, och alla luckor på svar.

Mali öppnar sakta munnen.

"Hur gjorde du?" frågar hon medan en ensam tår rullar ner för hennes håriga kind.

"Du vill inte veta.." mumlar jag tillbaka som svar. Jag ser fortfarande in i elden och betraktar lågorna som bara växer och växer.

"Jo, det vill jag!" ryter plötsligt Mali argt. Jag rycker till av hennes plötsliga vrede och ser upp på henen. Ur hennes ögon rinner en massa tårar och hon står upp och blänger tillbaka på mig.

"Mali, jag lovar, du vill inte veta!" säger jag åt henne med bibehållet lugn.

"Hanna, berätta!" skriker Mali medan hennes tårar fortsätter att välla ner. "Du skadade mina bröder och systrar! Jag kan väll i alla fall få veta hur mycket!?"

Jag ställer mig upp hastigt, så hastigt att Mali rycker till. Jag känner hur ilskan försöker att försumma mitt sinne, men jag ignorerar den. Jag ska inte bli arg, jag får inte bli arg.

"Jag trodde att du var ensambarn." säger jag, lugnt. Jag vet att jag tryckte på en svag punkt, men bryr mig inte. Ilskan börjar att ta över.

Mali blänger bara på mig och sänker huvudet.

"Du sa inte det där..." morrar hon och visar tänderna.

"Jo, det gjorde jag!" utbrister jag och kan inte låta bli att inte bli förbannad. Jag räddade hennes liv! Och det här är tacken?!

Mali ryter till högt och kastar sig mot mig. Jag undviker snabbt och börjar ta över hennes sinne. Du muckar med fel Omega, pysen...