Åsnan och Jag

Kapitel 3: Sanningen om mina föräldrar

En vecka har gått och jag är redan skoltrött. Mr. Fiskhål har gett oss engelska och matteläxa + att vi ska ha historiaprov om två veckor???(okej han heter egentligen Mr. Smith men han stinker rutten fisk så jag kallar han mr. Fiskhål).
Men kom igen, kan dom inte ta de lite chill första veckorna av terminen. Jo jag vet att jag går i gymnasium nu och att det är högre krav men äh, för det så kan de väl va lite snälla. Aja inget mer prat om skolan. Vill inte tråka ut er med för mycket prat om skolan. Eller skulle nog föredra att kalla det för fängelse.

En bra sak är iallafall att Josh undvikit mig men däremot så har jag fått onödig uppmärksamhet sen dendär frukosten. Men uppmärksamheten försvinner sakta då jag ignorerar alla...förutom Alex då...ähum... man måste ju komma bra överens med sin rumskamrat...ähumähum.

---------------------------------------------------------

Äntligen lunch, jag e VRÅÅÅLHUNGRIIIIG. Alex sätter sig vid samma bord som mig som vanligt men jag har börjat vänja mig. Har väl inget annat val än att vänja mig vid det.
Jag och Alex har faktiskt kommit väldigt bra överens och hon e inte alls den bitch jag förväntat mig att hon skulle vara. Hon är skitsnäll och rolig, lite flirtig ibland och snygg är hon också. Haha att ha en vän är väl inte så dumt ändå. Har alltid hatat människor men Alex gillar jag. Men jag hatar ändå att jag älskar Alex. Vill inte förlora fler som jag älskar. Mamma och pappa, åh vad jag önskar att dom levde. Allt man älskar försvinner tillslut har jag lärt mig den hårda vägen.. Jag blir lite nedstämd när jag börjar tänka på dom.
Efter ett tag så säger Alex

"Vi har en rätt så lång rast nu. Ska vi gå upp till rummet?"

"Visst!"

Vi går upp till rummet och vi sätter oss i min säng. Jag sitter i ena änden av sängen och hon i andra så att vi sitter mittemot varandra.

"Hur mår du? Du såg rätt så ledsen ut i matsalen"

"Nejmen jag är bara trött"

"JESS!"

"Vad?"

"Jag har hört den där ursäkten från folk förut och jag vet att du är ledsen! Du ska inte behöva bära på detta ensam"

Det känns ovant men skönt att det faktiskt finns någon som bryr sig om hur jag mår. Har aldrig känt den känslan förut. Sad but true.

"Jaså åsnor kan visst också bry sig om folk?"

Säger jag i ett försök att skratta bort det hela. Vill inte att mina problem ska vara en börda för Alex.

"Seriöst. Vad är det som har hänt?"

"Nejmen jag tänkte bara på mina föräldrar. Jag saknar dom.."

"Jag saknar mina med, men när det blir sommarlov så kommer du ju att få träffa dom igen!"

"MINA FÖRÄLDRAR ÄR DÖDA OKEJ?"
Jag blir plötsligt förbannad och förkrossad. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag vet att det är fel att ta ut mina känslor på Alex men just nu så kan jag bara inte rå för det.

Jag orkar inte prata mer om dehär så jag går in till toan, låser och tar en skön och kall duch.

Jag kliver ur duchen, torkar håret och klär på mig. Men då får jag skuldkänslor över hur jag skrek på Alex så jag går till henne. Hon sitter i sin säng och stirrar ut i tomma intet. Jag sätter mig bredvid henne och säger

"Förlåt för förut. Borde verkligen inte ha tagit ut mina känslor på dig sådär, jag kan bara inte kontrollera mig ibland och.."

Alex avbryter mig

"Håll käften bara, det är inte ditt fel. Sluta lägga all skuld på dig nu!"

Jag ler och ger henne en kram, hon luktar gott. När vi släpper varandra så frågar Alex

"Men får jag fråga hur det gick till? När de dog"

Sen tillägger hon fort

"nej vänta förlåt jag borde inte fråga. Det är nog för känsligt"

"nej det är lugnt. Jo ehm, när jag var 5 år så skulle jag bli hämtad av mamma och pappa från dagis. Efter det så skulle vi åka och hälsa på mormor. De skulle åka bil hit men...men.."

Jag tar ett stort andetag

"Men på vägen till dagiset så var det en lastbil som körde rakt in i bilen. Det ska ha varit en väldigt stor smäll då lastbilen kom i hög fart och de överlevde inte krachen. Trots att jag bara var 5 så minns jag än idag hur dagisfröken, mormo, och polisen kom och berättade detta för mig. Jag minns hur jag grät, hur förkrossad jag var. Ett bröllopskort från dom är allt jag har kvar nu. Resten har min fosterfamilj gömt då de tror att det är för känsligt för mig för att se mina föräldrars saker. Men de gör det bara värre när de gömmer undan allt"

En tår rinner ner för min kind

"Jag beklagar.."
Hon torkar bort min tår och håller kvar sin hand och kollar in rakt in i mina ögon med sina isblå ögon. Hennes ögon är vackra

Just då så knackar det på dörren.

"Jag går och öppnar" säger jag

Jag öppnar dörren och gissa vem som står där. Jag kan inte tro det? Josh och hans nästan ännu värre kompis Brian! Vad vill dom??

---------------------------------------------------------
I detta kapitel var det inte särskilt mycket som hände. Men det kommer bättre, man ska väl kunna skriva om lite tråkiga saker för att kunna skriva om något roligt sen haha.
Och vad kan Josh och Brian vilja??
Well well, mer får man väl veta i ett annat kapitel.

Ge gärna respons på min berättelse! Hur jag ska förbättra den osv.

Byebye korvisar

Btw. Ja jag tog lite inspiration från lethal weapon  (en awesome tv - serie)