Misstreated (1D story)

Misstreated kap 3

-Alex pov-

__________

Jag sitter i gästrummet medan Zayn är där nere med killarna i hans band. Jag har suttit här uppe hela tiden, har inte ens träffat dem. Jag vill hålla mig ur vägen, inte störa, vara så osynlig som möjligt, som jag brukar vara. Dem pratar ljudligt medan jag sitter i sängen och tänker. Dem tankarna som jag hade i bilen går runt och runt i huvudet. Jag vill dö. Ingen kommer sakna mig endå. Det är bäst om jag dör. Alla ska dö någon gång förr eller senare och i mitt fall blir det förr antar jag. Alla tankar blir bara för mycket! Jag tar fram rakbladet som jag alltid har haft i fickan och drar det mot handleden. Blodet sipprar fram ur den öppna huden och jag drar det igen och igen tills jag känner mig lugn. Första gången jag skar mig så trodde jag att jag skulle kunna styra mig själv, men jag hade fel. När jag kände hur lugnande det var så fortsatte jag mer och mer. Jag har blivit beroende va det. Att skära sig är som en drog och nu gör det knappt ont längre. Dem tystnar där nere och någon går upp för trappan. Jag är snabbt på fötter och inne i badrummet för att tvätta av blodet både från armen och rakbladet. När jag är klar med armen tar jag rakbladet, tvättar av- och torkar det och stoppar ner det i fickan igen. En lös knackning på dörren till sovrummet och den öppnas.

- Alex? säger Zayn.

Jag går ut från badrummet och klistrar på ett leende på läpparna, det når dock inte ögonen. Jag kollar ner på armen och märker att jag inte har dragit ner tröjärmen på min vita tröja. Jag drar snabbt ner den utan att han ska märka någonting.

- Hi, säger jag.

Han kollar på mig och ler, sen kollar han på sängen och hans ansiktsuttryck ändras. Det är blod på den, jag märkte inte det. Det är en ganska stor blodfläck mitt på sängen. Zayn kollar tillbaka på mig och ner på min arm, även jag kollar ner. Det har inte slutat blöda och nu har det blött igenom tröjan. Han går snabbt fram till mig och kollar på mig med ett oroat men mer lite argt uttryck.

- What have you done? säger han hopbitet med iskalla ögon. Jag hoppar till lite över uttrycket.

Jag kollar ner i marken och knyter näven om bladet i fickan.

- Give it too me, now, säger han bestämt.

Jag tar upp handen med bladet i och släpper det i hans hand. En ensam tår faller ner för min kind. Han kramar mig, först stelnar jag till av beröringen men sedan slappnar jag av, antar att jag litar på honom nu.

- It'll be okay, I promise, säger han.

När dem orden når mina öron så brister det. Jag börjar storgråta. Alla känslor som jag har hållit inom mig i 5 års tid kommer ut på en gång. Han kramar mig hårdare och klappar mig sakta över bakhuvudet.

Efter en stund har jag lugnat ner mig, känns lite pinsamt att gråta...

- Are you okay? Frågar Zayn och kollar mig i ögonen.

- Yeah, I'm fine, thank you for carrying, säger jag.

- Of course I care, säger han och ler.

Dem har börjat prata där nere igen, men jag kan höra steg upp för trappan. Dörren öppnas.

- Zayn, are you... Oh, hi, säger en kille. Jag känner igen honom, han var med på sjukhuset.

- Liam, Alex, Alex, Liam, you've met before, säger Zayn.

- Hi, säger jag och ler.

- Are you coming down? frågar Liam.

Alla 3 går ner för trappan och bort till vardagsrummet där det sitter ytligare 3 killar, 2 brunhåriga och en blond. Liam sätter sig mellan en av dem brunhåriga och den blonda i soffan och tar upp en kontroll till ett tv spel, den blonda och den ena brunhåriga spelar redan. Den andra brunhåriga killen sitter och kollar på sin mobil, han har lockigt hår och gröna ögon tror jag, ser inte så bra eftersom han kollar ner. Zayn sätter sig i en fåtölj och jag står kvar i dörren. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra så jag står helt enkelt kvar.