Misstreated (1D story)

Misstreatded kap 17

-Alex pov-

Jag vaknar på ett ställe där jag inte känner igen mig. När jag kollar runt så märker jag att jag är i en sjukhussal men ett sjukhus linne på mig. Det står en sköterska vi ett bord, hon kollar hit och ser att jag är vaken. Hon går fram till mig. 

- Hej, jag heter Zarah, vat du varför du är här? säger den ganska unga tjejen som heter Zarah.

Jag tänker efter och sedan skakar jag på huvudet.

- Du blev skuten i axeln, ganska nära hjärtat, säger hon.

Jag nickar, kommer inte ihåg någonting av dethär.

- Du hade tur, hade det varit lite längre ner hade den träffat hjärtat, säger Zarah.

- Okej, säger jag tyst.

- Det är någon som väntar på dig, säger hon och ler. 

Hon går ut från rummet och snart öppnas dörren igen, Zayn. Han har ett oroligt ansiktsuttryck när han går mot mig.

- Jag har varit så orolig, är du okej? frågar han och sätter sig på stolen bredvid min säng.

- Det är ganska bra för att ha blivit skuten, säger jag och flinar.

Han tar min hand och klappar ovansidan med tummen. Jag känner mig inte så bra just nu. Jag är snurrig och hjärtat slår snabbt. Allt svartnar.

-Zayns pov-

(flashback)

Alex har varit ute ett tag nu, jag undrar om någonting har hänt... Nej, tänk inte så, allt är bra, hon har säkert bara tagit ett annat håll hem. Jag behöver inte stressa upp mig hela tiden. Jag sätter mig i soffan med mobilen men precis när jag har satt mig så ringer telefonen. Jag suckar och går och svarar.

- Hallå? säger jag.

- Hej, jag heter Peter, jag ringer från sjukhuset, säger han.

- Vad har hänt? frågar jag nervöst. 

- Alexandra har blivit skuten, du kanske vill komma up? säger han.

- Tack, säger jag och lägger på.

(flashbak slut)

Hon blundar och maskinen som räknar hennes hjärtslag slutar "dunka" och piper bara. Hennes hjärta slår inte... Dörren slås upp och tre läkare springer in.

- Jag är ledsen men du måste gå, säger en av dem till mig.

Jag går stelt ut och sätter mig på stolen utanför. Jag kan inte fatta att hon... dog... Mina ögon fylls med tårar och snart rinner dem ner för mina kinder. Jag får sitta här på stolen i minst en halvtimme innan någon kommer ut från rummet, han som kommer ut är en man. Jag kollar på honom.

- Hon lever, säger han och ler.

Jag andas ut. Hon klarade sig. 

- Tack, säger jag och ler tacksamt.

- Du kan gå in igen, säger han.

Jag reser mig upp och går in i rummet. Dem andra två doktorerna går ut ur rummet. Hon sover, undrar om dem sövde ner henne... Jag bryr mig inte, det enda viktiga är att hon lever. 

_____________________________________________________________________________

Idag blev det ett ganska kort kapitel, hinner inte mer, jag har väldigt mycket i skolan nu och detta var första dagen! Oh my god... Aja, hoppas iallafall att det blev okej. Hare bra // Molly xx