Misstreated (1D story)

Misstreated kap 20 (epilog)

-Alex pov-

Jag är på min egen begravning, tänk vad konstigt att säga det... Men det är jag. Jag och Emma står längst bak. Efter att jag dog så blev jag en ande eller något, jag går omkring och kollar så att ingen av dem som jag bryr mig om gör något dumt. Om dem skulle göra det så stoppar jag dem på något sätt. Till min förvåning är det ganska fullt i kyrkan. Eleanor, Sophia, Louis, Liam, Harry, Niall och Zayn sitter längst fram. Man ser att dem har gråtit, särskilt Zayn. Åh jag vill bara gå fram och krama honom och säga att jag är här, men jag får inte. Jag får inte visa mig för männsikor, bara om dem tänker göra som jag gjorde. Det var därför jag kunde höra Emma. Prästen går upp till podiet och börjar prata om att dem har förlorat en riktigt bra människa och att alla kommer sakna mig och så vidare... Haha det säger dem på alla begravningar men på min är det inte sant, jag var ingen bra människa och ingen kommer sakna mig. 

När alla som vill har lagt blommar på kistan så är begravningen slut. Alla går ut ur kyrkan på gården. Jag och Emma följer med ut och kollar. Dem flesta står och pratar och några åker hem. En av dem som åker iväg är Zayn, jag följer efter.

Jag vet var han är påväg, till samma ställe som jag var påväg för ungefär en månad sedan. Mot klippan. Han säller sig och kollar på minneskorset, kollar på mitt namn, Alexandra Daniels-23/1-2014. Han går mot stupet. Åh nej! Vad fan tänker han göra? Jag får panik.

- Zayn! skriker jag men håller för munnen.

Jag får inte göra det, men nu kan jag lika gärna visa mig. Han kollar bak, möter min blick.

- Alex...? säger han, Lever du?

- Nej, säger jag, Jag finns inuti ditt huvud. Bra räddning där Alex.

Han fortsätter framåt.

.- Stanna! säger jag. 

- Nej! Vad finns det för mening med att förtsätta leva om inte du gör det? frågar han och tårar rinner ner för hans kinder.

- Tänk på killarna, dina fans! Du kommer över mig snabbt, jag lovar, säger jag och går fram till honom. 

Han skakar på huvudet. Nu står han precis på kanten, en decimeter till så faller han dem 100 meterna ner och dör.

- Zayn, vill du verkligen dö? frågar jag.

Han nickar och går den sista decimetern ut. Jag blundar och känner hur en tår faller ner. Jag hör en duns och förstår att han är borta. Jag kollar mot korset. Snart står det ännu ett namn där... Jag känner en hand på min axel och vänder mig om. Zayn. Han kramar mig hår och länge.

- Hej, säger han och ler.

- Hej.

_____________________________________________________________________________

Och där var den slut! Tck så sjuuuukt mycket till alla som har läst, röstat och kommenterat! det betyder guld. Ni är bäst. Hare bra // Molly xxxxxxxxxxxx