Tusen saker värt att leva för

1: i koltrastarnas skog

Eld och hat pumpade genom mina ådror, och jag skulle explodera närsomhelst. En vild milslång skogsbrand fångad på en centimeter, så kändes det att vara jag just nu.

Pappa skrek på mig, jag skrek på honom, mamma skrek på honom.

Jag försökte undvika att trampa på de krossade ölflaskorna som pappa slängt i golvet. Det var bra att han inte kunde pricka när han var full.

Han var ett monster, det har han alltid varit. Paul Backh, äckliga äckliga Paul Backh. Min röst var inte stadig alls längre, men jag fortsatte skrika för jag ville att han skulle höra hur han förstörde mig. Sen den dagen han skyllde lille Jonathans död på mig, sen den dagen har han hatat mig.

Jag backade omedvetet undan när jag såg honom plocka upp en till ölflaska. Mamma ropade på honom, med sitt kråkbo till hår och gråtstrimmade kinder. Hon försökte hindra honom, satte händerna mot hans bröst. Men han var som en mur, och kastade henne bara åt sidan med en hand så hon landade på rumpan. Hade jag haft tiden hade jag hjälpt min stackars mamma.

Pappa brydde sig inte, han fortsatte mot mig som ett ångande tåglok. För varje steg han tog höjde han ölflaskan lite mer. Jag nuddade diskbänken bakom mig, och jag behövde bara... explodera. Bakom mig fanns köksskåpen med glasluckorna, kanske kunde jag-

Min kropp hann tänka innan jag gjorde det, och slammade min högra näve in i ena glasluckan så det finslipade glaset for omrking. Jag blundade, så jag kunde inte se om pappa blivit träffad av splittret. Det enda jag visste i kaoset var att min mamma skrek, och min pappa måste ha stannat för jag hann ta min mobil och for ut genom köksdörren och genom trädgården, in i nattens skog och jag sprang. Sprang tills den kyliga nattluften skar som knivar i min luftstrupe, tills mjölksyran i benen hotade att bränna upp mig inifrån, och varje rörelse vägde flera kilo.

Min hand pumpade, klöste med smärta upp i armen. Tillslut blev smärtan för mycket, så jag stannade när jag kom fram till en grusväg. Jag satte mig i diket, och med mobilens blåaktiga ficklampsljus kunde jag se att nästan hela handen var rödfärgad av blod. För det mesta var det småskrapor, några glasbitar satt fast i sår, men inget större. Det såg bara så groteskt ut att jag började hulka, och ficklampeljuset darrade när jag inte kunde håla mobilen still. Nattens fukt krypte in i mina jeans, och den alltför tunna t-shirten jag bar gjorde så jag frös när jag satt i skogens vind.

Jag satte mobilen mellan tänderna, och började med mina smutsiga fingrar plocka ut de glasbitar jag kunde. Emellanåt ringde min mobil, men jag svarade inte. Tillslut satte jag den på ljuslöst.

Några minuter innan batteriet dog och ficklampans ljus försvann, var klockan strax över ett. Jag fick pausa mitt arbete med att göra rent handen när världen blev helt svart... förutom-

I änden av grusvägen växte sig två ljus starkare, och jag visste att en bil närmade sig. Efter idag var det svårt att bry sig, men ändå ökade pulsen.

Bilen stannade upp vid mig, och jag måste ha råkat hamna inom dess strålkastares vidd. Bländad av ljuset från lyktorna, kunde jag ännu inte se föraren. Det kunde vara vem som helst, men jag orkade inte - kunde inte - bry mig.

"Vad gör du där?" En mörk mansröst, men ändå ganska ung, bröt skogens tystnad. Han vevade ner vindrutan, och jag hörde hur han öppnade dörren för att stiga ut. Jag trodde att mina snyft blev svar till honom. Två långa ben klev ut ur bilen, och jag såg endast en lång silhuett efter att han stängt dörren efter sig. Han hoppade ner i diket, till mig, och hamnade innanför lyktornas ljusvidd.

Hans hår var mörk brunt, som ekbark, och hans ansikte hade skarpt utmärkta drag som skapade vassa skuggor när ljuset föll på honom, och han såg på mig med snälla men ändå bestämda ögon, som en varg. Det slog mig att jag kände igen honom från skolan, han gick i samma årskurs som mig. Jag trodde dock att vi knappt nånsin utbytt ens några ord. Jag kunde inte ens hans namn.

Han sträckte ut sin hand, men drog hastigt tillbaka den och mumlade 'sorry' när han såg min blodiga hand som jag tryckt mot t-shirten. Istället böjde han sig ner och tog mig under armarna och lyfte upp mig på fötter. Med försiktiga händer borstade han av mig från smuts, och sist bad han mig visa mig hand. När jag inte gav den till honom tog han den själv, och kollade med ögonbrynen nere vid ögonen noga.

"Jag kan inget om skador, jag ska nog inte ens försöka mig på det där." Muttrade han. Sedan tog han tag om min friska arm och började gå med mig till sin bil, en svart jeep som sett bättre år, men han la märkte hur jag stannar till lite. Då vände han sig om, "Vad är fel? Jag skjutsar dig hem."

Jag andades några gånger, och såg på honom utan att säga ett ord. Försökte granska honom, se om hans gärningar är snälla menade.

"Kom igen, kolla på din hand. Du måste lägga om det där. Jag var ändå på väg tillbaka till stan, så kom nu." Han började gå, och släppte taget om min arm. Jag rörde mig tyst upp mot passagerarsätet i hans bil, och han öppnade inifrån åt mig efter att han hoppat in bakom ratten. Det kändes på något sätt tryggt att sitta inuti en bil, skyddad från nattens kalla mörker.

Vi pratade inget, sa inget förrän vi kommit ut på asfalt och fram till husen i utkanten av staden. Jag såg gatan man svänger in på för att komma hem till mig, men jag sa inget när vi åkte förbi. Det kändes nästan lite som hämnd, att inte komma hem.

"Jag heter Coda förresten. Jag har sett dig förut, i skolan, men jag vet inte vad du heter?" Han bröt tystnaden.

Det tog ett tag för mig att samla kraft att uttala mitt namn genom min ömma hals.

"Ellinor. Jo, jag tror vi går i samma årskurs."

Han mumlade ett 'mhm' som svar. "Vart ska du då?" Frågade han.

Jag såg ut genom fönstret, förbi min spegelbild i glasrutan och på envåningshusen vi passerade. På de gator jag sprungit på som barn, hur allt bara susade förbi.

"Ehm, sväng in här och sedan höger." Svarade jag. Vi åkte förbi mitt hus för länge sedan, så det borde va säkert att han släppte av mig hos min moster. Hon brukade alltid vara lika välkomnande och snäll som min mamma var en gång i tiden.

Han mumlade något som 'uppfattat', men egentligen varken hörde jag eller brydde mig. Ändå slogs jag av hur snäll han varit mot mig under kvällen, och det värmde mig lite. Det fanns lite kvar i mänskligheten.

När jag hoppade ur bilen sa jag inte tack, men gav honom en blick och hoppades att han förstod att jag är tacksam men att min röst är begränsad.

Medan jag knackade på min mosters dörr, hörde jag honom köra iväg bakom mig.

¨¨¨¨¨¨

Ner, ner, ner.

Det spelade ingen roll hur långt min arm nådde, jag skulle aldrig nå tillräckligt långt.

Han föll flera meter, under flera år. Jag var så nära på att själv kasta mig över kanten.

Det horribla känslan av äcklig panik och hyperventilering när jag klättrat nerför stegen, skrapat upp knäna på spikar som inte var tillräcklig bankade, och kastat mig på knä bredvid hans livlösa kropp.

Kände med händerna, letade efter något. Livstecken, skador, vadsomhelst.

Tusen tankar, alla skrek. Vad skulle jag göra?

Han var tung, alldeles för tung för mina barnarmar.

Vacklandes till grinden, mamma som tappade allt hon höll i när hon såg oss genom köksfönstret. Sprang ut, tog tag om Jonathan. Pappa ringde larmcentralen, men behöll ögonkontakten med mig. Eld och hat.

¨¨¨¨¨¨

Jag är så glad att du hittat denna bok, och hoppas du vill läsa vidare för jag har nu för en gångs skull suttit ner och planerat boken, och har verkligen försökt tänka på alla viktiga bitar — djupa karaktärer, en bra o intressant handling, inte för klyschigt, en brännande romans. Jag blir säkert bannad från Pinterest om jag sparar en enda grej till.

Hursom, ni ska få läsa vidare.

Tack för att du läser!

Mvh A.