Tusen saker värt att leva för

3: skydd och försvar

Min moster viskade i vardagsrummet. Hon pratade med någon i telefon, och jag försökte vara så tyst som möjligt för jag hörde på hennes röst, på hennes snabba R och vassa S, att ämnet hon pratade om var viktigt.

Bakom mig stängde jag sakta ytterdörren, och sedan stod jag där i tystnad, försökte få klarhet i samtalet som moster hade.

"Men nu får du sluta! Har du inte sett vad du gjort under alla dessa år? Paul, snälla-"

Jag slutade lyssna på henne, och fick direkt is i blodet. Hon pratade med Paul, min pappa, visste han att jag var här? Minnet av flygande ölflaskor, röda kinder och händer komma mot mig i full fart gav mig en stor äcklig klump i magen.

"Vi vet, Paul. Vi alla vet vad som pågår innanför era dörrar! Hon stannar här!" Mosters röst blev vassare, vass på ett sätt som jag aldrig hört min egen mammas röst. "Ja men jag bryr mig inte ett skit om vad lagen säger, det är minst lika olagligt med barn- och hustrumisshandel!"

Jag funderade på att gå ut igen. Moster visste inte att jag var hemma än. Det gav mig en stor tung klump i magen att lyssna på henne, för inte en enda gång under alla dessa år hade jag pratat om min hemsituation. Kanske för att jag visste att sekunden jag nämnde det, så skulle det existera på riktigt.

Moster slängde telefonen mot den beiga stationen den satt på. Hon var rasande, det hade hon alltid haft lätt för att bli till skillnad från mamma. Moster hade aldrig visat sig på familjeträffar eller födelsedagskalas, för hon hatade Paul och vad han gjorde mot oss, men hon hade alltid funnits där för mamma och mig. Ibland kunde vi sova helger hos henne, och ibland plockade hon upp mig efter skolan. Därför visste jag att jag kunde lita på henne.

Jag stod fortfarande med jackan över axlarna, uppknutna sneakers och ryggsäcken över armen när hon kom ut från vardagsrummet och mötte min blick. Trots att jag förväntade mig överraskning och chock i hennes ansikte när hon såg mig, så visade hon nästan bara... Lättnad. Innanför hennes skal kunde jag se henne andas ut.
Innan jag visste ordet av var jag inlindad i hennes armar, och jag behövde inte säga att jag hade hört samtalet; det visste hon redan.

Hon la hakan på mitt bruna hår, och med en hand klappade hon mig längs ryggen. I hennes famn kände jag mig inte sjutton år gammal längre, jag kände mig som ett barn.
Det var minst hundra år sedan jag fick en kram av min mamma. Först var hon upptagen med min bror, och när han gick bort så gick hon sönder. Hon kunde inte ge kramar längre.
Men här i mosters famn, det var det närmsta ett inre lugn jag någonsin kunde drömma om.

Hon viskade snörvlande mot mitt hår.
"Ellinor... Åh Ellinor, du får stanna här så länge du vill. Jag- Jag ska skydda dig." Hon andades lugnt mot min hårbotten. "Jag lovar."

Det kändes bra, att få ett löfte. Om skydd, och jag var aldrig riktigt mycket för löften, men jag låtsades mig låta tro på hennes.

Publicerar 2 kapitel samtidigt eftersom detta inte blev hemskt långt. Kolla in nästa!