Tusen saker värt att leva för

8: tröstande armar

Varje natt sedan den natten vi fått besök av Paul hade jag sovit inne hos moster, med låst dörr. Moster hade kvar sin dubbelsäng från hennes förra äktenskap, men den var gammal och min rygg gjorde ont efter en vecka i den.
Resultatet blev att jag inte kunde hitta ett skönt sätta att sitta och lyssna i skolan, inte heller gick det att hålla sig vaken.

Vera var ännu brunare än innan hon hade hälsat på sin släkt i Italien, och fortsatte att berätta om en massa saker hon upplevt. Det räddade mig lite, för då kunde jag fokusera på vad hon sa istället för att ramla ihop i en snarkande hög på bordet.
Ibland kastade Daniel små bitar av papper på mig, men det var när han fick tråkigt. För det mesta lyssnade han också på Vera.

Plötsligt tystnade Vera.
"Eh, Ellinor. Du... Du vakna."

Jag for upp med huvudet, och framför min bänk stod rektorn med sin rutiga skjorta och tweedkavaj. Mitt huvud skrek nej, men klassen såg på mig. De försökte att vara diskreta, se ur ögonvrån men de lyckades inge vidare; det kändes ändå som att ha tusen vakande ögon på sig.

Långsamt reste jag mig ur bänken, gnuggade ögonen en extra gång. Coda fanns inte i mitt klassrum.

Jag följde med rektorn ut ur klassrummet, men rektorn gick inte längre än ett tiotal meter bort. Sedan började han prata.

"Ellinor, för ett tag sedan var dina föräldrar hos mig. Vi pratade bara om hur det gick i dig i skolan och så, inget mer, men det som oroar mig är när du sprang iväg. Din pappa följde efter, jag tror han blev lite arg på dig. Är allt som det ska?"

Stenen, stor som ett berg, tung som en neutronstjärna formades innanför mitt bröst. Plötligt kunde jag knappt andas, började kallsvettas och jag visste inte om rektorn märkte. Jag försökte skrapa ihop mig själv, och svara.

"Det är bra, rektorn. Tack för att du fråg—" Jag blev tvungen att låtsas hosta för att dölja min bristande röst. "För att du frågar." En nick, och ett leende. Rektorn, som var mycket gammal och hade ett ansiktsuttryck som en sköldpadda, såg på mig under buskiga ögonbryn.

"Säkert? Vi har ett elevhälsovårdsteam som du kan—"

"Det är lugnt. Allt är bra, tack." Sa jag. "Ursäkta mig, jag måste springa på toa." Rektorn nickade, och gick sitt håll. Jag sprang det motsatta, och det kändes som om jag exploderade inuti. Jag försökte säga till mig själv att han bara kollade med mig och skulle bara se så jag mådde bra men jag vet inte om det var att jag ljög eller hela saken i sig eller— tårarna började bråka om att tränga sig nerför kinderna. Fan, fan, fan. Varför är jag så misslyckad, varför så jävla känslig?

Jag tog upp mobilen ur fickan, och messade till Coda att möta mig vid gamla skolans toalett. Det kändes hemskt att slita honom från vilken lektion han än satt på, men snart skulle jag gå sönder och jag ville inte ens veta av någon annan än honom.

Med handryggarna torkade jag bort tårar och försökte se åt andra hållet när jag passerade en enstaka elev som glömt skolböcker. Jag gick ut genom huvudportarna, och den klara luften lugnade mig inte alls. Svängde bakom skolan, förbi sopområdet bakom matsalen och över basketplanen. In genom glömda skolans portar och in på toaletten. Jag lutade mig mot väggen under fönstret och när dörren small igen efter mig var det så svårt att hålla tillbaka, så jag lät tårarna flöda. Fan, jag har inte gråtit på evigheter. Fan, det var ju inte ens någonting. Han frågade bara om allt var bra och jag förstår inte för nu sitter jag lutandes mot en kall kakelvägg och gråter ut atlanten i vattenmängd.

Det var svårt att hålla andningen stadig, och jag försökte att ta kontrollerade andetag utan att hulka men det gick inte. Jag var besviken på mig själv, hatade mig själv.

När jag drog upp knäna mot bröstet så lutade jag pannan mot knäna och blundade. Snyftade i min tystnad, torkade tårar ibland.

Tillslut öppnades dörren in till toaletten, och jag orkade inte ens se upp för att kolla om det var Coda.

Jag visste definitivt att det var han när jag hörde hur han frågade vad som hänt. Såklart visste han att han inte skulle få något svar, så han hjälpte mig ställa mig upp och sedan... Sedan lindade han in mig hos sig, i en kram. Coda var inte superbiffig som killarna i idrottslagen, knappt ens i närheten, och han var inte jättemycket längre än mig, men det kändes så bra att plötsligt stå inlindad inte bara i någons famn men också i någons godhet. Hans tystnad var behövd, jag ville inte att han skulle prata. Jag ville bara känna hur han talade till mig genom sin kram; berättade tusen berättelser och samtidigt bara sa hur det var okej; allt utan att säga ett enda ord.

Utan att jag ens märkte det själv stillade sig min andning. Som om jag från ingenstans kunde andas, och jag drog in syre i luftrören, ändå ner till roten av mina lungor. Lät det rena, och skölja genom mig kropp. Codas händer låg om min rygg, tryckte mig mot hans svarta t-shirt. Jag hörde hans hjärta dunka, kände hur han drog ner luft genom sina andetag. Någonstans djupt inom mig, i en del av mig som ännu inte blivit rörd av den plötsliga gråten, var jag tacksam att jag träffat Coda. Egentligen var han som en främling för mig, jag visste väldigt lite om honom, men aldrig tidigare hade jag sänkt mina murar och låtit någon komma så nära min själ, komma så nära den personen jag faktiskt är.

I hans famn, under hans haka och tryckt mot hans bröst, kände jag mig nästan trygg.