Tusen saker värt att leva för

10: förvisad

Den röda soppan, som jag inte riktigt visste vad den innehöll förutom små pastabitar, smakade bra i min mun. Moster var mycket duktig på att laga mat, och just nu var jag rätt så hungrig, så jag var glad över att få sitta vid middagsbordet i hennes kök. Hon frågade inte så mycket om mig, bara pratade på om småsaker. Det var en lättnad för mig att hon visste att jag bara ville fokusera på att tugga och svälja.

Samma ögonblick som jag svalde min sista sked av soppan bad moster mig följa med till vardagsrummet, och det var inte förrän jag slagit mig ner i den svarta tygsoffan som en klump i bröstet tillkom, och moster tog mina händer.

Hon andades tungt och såg in i mina ögon, innan hon sa; "Ellinor, vännen. Bara så du vet, så om jag kunde skulle jag fly med dig långt bort och..." Hon tystnade sakta ner när hon såg att jag släppt hennes blick, och såg att jag istället fäst blicken på den beiga mattan på golvet. Sedan smackade hon med läpparna, och lutade sig mot soffstödet.

"Polisen sa att enligt lag får du inte bo med mig. Din vårdnadshavare, Paul, har begärt att du ska bo hemma. Det är inget jag kan ändra på, det är— grejen är att jag kommer antingen åka på borgen eller böter om jag fortsätter hålla dig här." Sa hon försiktigt, och jag kunde känna hur hennes blick kramade om mig där hon satt i sin bruna kofta som gick ner över hennes små händer.

Om hon bara visste. Om hon bara visste att just nu kände jag hur bröstkorgen imploderade inåt i ett svart hål, och att tankarna susade i huvudet. Jag tänkte bara på ren överlevnad. Hur skulle jag göra när jag kom hem? Hur skulle jag klara mig? Det gick inte att sitta vid köksbordet utan att känna hur jag pressade varje sked in i munnen, hur ryggen sprängdes från ansträngningen till att sitta rakt, och hur min mamma satt som ett spöke bredvid Paul. Jag undrade om hon blivit värre när jag vart borta. Ett till barn som lämnat henne, och kanske har Paul tagit ut min portion av hans ilska på henne också. Tanken på det smärtade i huvudet, gav mig skuldkänslor som brände mitt hjärta på bål.

Moster sträckte ut sin hand för att röra min axel, men hon drog hastigt tillbaka den när jag hoppade till. Pauls händer och slag fanns alltid på min hud. Blåmärkena var borta, min hand behövde bara plåster numer, men i mitt huvud gick det inte en dag utan att hans slag stod skrivet i min huds minne.
Och jag tänkte att det var så kraftfullt. Det satt så djupt rotat i mig, och det gjorde mig arg. Arg för att han förstört den person jag en gång kunde ha varit.

Utanför vardagsrummets fönster sken eftermiddagssolen in. Klockan var strax över sex.
"N—När?" Kväkte jag, försökte hålla en stadig ton och gömma känslorna.

"Imorgon efter skolan går du hem till dig. Om du vill kan jag skjutsa dig till skolan och..." Fortsatte hon, men jag var redan påväg till mitt rum.