Tusen saker värt att leva för

14: där solen inte ser oss

Framsätet i Codas bil hade blivit tryggt för mig. Inget kunde komma åt mig här. Så länge bilen rörde på sig körde vi bort från alla problem. De hann inte ikapp förrän när vi stannade, och det kändes som att vi aldrig stannade. Att sitta mot det slitna fusklädret, stödja huvudet på armen jag lutat mot fönstret, och skifta mellan att se på den blåsänkta vägen framför oss, och varelsen i sätet bredvid mig. Ibland såg han på mig, vidare ner på mina händer, och snabbt upp till mitt ansikte igen innan hans blick skuttade tillbaka på vägen.

Jag lutade mig bakåt i sätet, det knarrade lite, sådär som det gör när man justerar hur man sitter. Tystnaden smög sig välkommet på, och lät mig tro att jag faktiskt nöt av ögonblicket. Där och då fanns inte ondska, det fanns inte ens godhet. Det var bara oss och vi och ingen annan. Vi var inte goda eller onda, vi var bara unga. Natten slöt sig om oss, tog oss i dess armar. 

Jag visste inte att Coda var så förtjust i vattenfallet bakom hängbron, som bara låg omkring några kilometer utanför stadens kärna. Men hans ögon lös när han skuttade från sten till sten ner till forsens lugnare vatten, och det var inte förrän han kastat av sig skorna och lagt ifrån sig jackan bakom honom som han såg efter sig, mot mig. Det var då, när jag fortfarande stod med mina sneakers i handen framför bilen och såg på hur han verkade så rofylld, som mitt bröst fylldes med en varm vätska som sipprade över axlarna och ner längs armarna, fyllde mig av massa 'okej' och 'det kanske blir bra ändå' och 'Coda'. Hans namn var en synonym till lugn, tänkte jag. För mig, var han förklaringen till så många 'om' och 'varför' och 'men', han var kanske en pausknapp som sköt ifrån allt det där bara genom att säga mitt namn, stjäla min uppmärksamhet från allt det som verkade så viktigt. Coda hade den effekten på mig, han var en kontrast till mitt vardagliga liv, och allt annat blev nästan mindre värt när han var i närheten. Jag visste inte var den här plötsliga förlusten av kontroll kom ifrån, men jag gillade det. Pojken som satt och såg ut över mörkrets nollgradiga flod, omkring honom fanns inget behov av kontroll. Han var Coda, och jag var mig, och tillsammans fanns inget annat.

Jag kände mig önskad när han ropade mitt namn, och uppskattad när han log mot mig när jag balanserade mig väg fram till honom på flodstenarna. Jag kände mig varm när jag satt bredvid honom, och hörd när han lyssnade på mig. Jag kände mig lugn när han berättade om sina tankar, och utvald när han gick in på detaljer om vem han var.

Jag kände mig älskad när han såg på mig, och otillräcklig när hans blick innehöll så mycket av det han försökte låta bli att nämna.