A Princess without a crown

Kapitel 8

Jag öppnade sakta ögonen och det första jag såg var Felixs ansikte. Han sov fortfarande. Hans kinder var alldes slappa. Jag petade lite på hans kinder och han vaknade direkt.
-God morgon sömntutta! Sa jag och log.
-God morgon prinsessan, sa han och log han med.
Jag himlade med ögonen och klev upp. När jag ställt mig upp sträckte jag på mig.
-Sovit gott?
-Det här var den första och ENDA  gången! sa jag trött.
-Okej, försökte bara vara trevlig.
Jag suckade och tog upp min telefon. Därefter SMS:ade jag lollirock.
Jag
God morgon! Gissa vem som hade en mardröm i natt?
Felix mobil plingade. Antagligen nån tjej.
Mitt allt❤😍
Du, vad drömnde du om?
Jag
Många saker, bland annat "skithögen"
Lollirock visste om det mesta som hänt. När han fick reda på det om att jag blivit sexuellt utnyttjad blev han arg. Sedan fick min förra foster pappa namnet "skithögen".
Mitt allt❤😍
Den j*veln! Vad gör han i dina underbara drömmar?❤
Jag
Jag har inga "underbara" drömmar och inte vet jag, hörs senare måste gå
Jag la ner mobilen och så även Felix.
-Vem var det? frågade han nyfiket.
-Ingen som du ska bry dig om, sa jag och lämnade rummet.
Jag gick till gästrummet, och bytte om. Precis när jag fått på mig tröjan öppnades dörren och Felix kom in. Jag hoppade till lite gran.
-Inser du hur nära du var att se mig i underkläder!!? sa jag upprört.
-Nä...men frukosten är klar. Kommer du?
Jag nickade och följde efter. Medans vi gick ner till köket eller vars vi skulle äta såg jag mot Felix. Jag blev mycket förvånad. Hans blick var tom och fäst rakt fram, medans svett droppar rann ner över hans ansikte. Jag valde att ignorera den blicken och vända min blick framåt. Den där blicken har alltid varit en del av mig. Det är plågsamt att veta vad som försegår bakom Felix fasad. Men vissa saker klarar man bättre själv, så man slipper bli sårad.
En man i kostym ställde sig framför oss. Både jag och Felix väcktes från våra tankar.
-Herr Swales, er mor ansöker om att få tala med er. Gå ni så visar jag er gäst till matsalen.
Felix såg mot mig. Jag log till svars. Men innan han gick la jag min hand på hans axel. Han såg förvirrat mot mig igen. Jag gav honom jag-vet-hur-det-känns-blick. Sedan gick han med ett något gladare ansikte. Jag följde efter mannen i kostym till matsalen.
När maten var serverad log jag åt kocken. Men efter de gått la jag ner gaffeln på bordet igen. Jag brukar inte äta mycket. Hos Britt och Anders har jag ätit för att jag vett att de annars skulle ringa Jerry. Men jag ville inte heller vara oartig. Samtidigt hade jag ingen aptit. Men det fanns ingen räddning, ingen sopptunna, ingen brasa och ingen hungrig hund.

Jag funderade på många saker när jag satt där i matsalen. Men från ingenstans greppade två armar tag om mig. Jag blev rädd tills jag insåg att det var Felix. Snabbt vände jag mig om.
-Saknat mig prinsessan? Sa han och log flörtigt.
-Nä, men uppenbarligen har du! Sa jag och skrattade lite.
Han log när han såg mig skratta. Men det leendet försvann när han såg min tallrik.
-Du kanske borde äta någonting av maten iallafall?
-Jag är inte hungrig, sa jag och vände mig tillbaka till den fulla tallriken.
Han såg besvärad ut. Men sen lyfte han upp min gaffel och plockade upp några grönsaker.
-Här kommer bilen brrum brruum, öppna munnen. Brruum bruum, sa han och lekte lite med gaffeln framför mitt ansikte som om jag vore ett barn.
-Sluta, du beter dig som om jag vore fem!!! skrattade jag.
Felix log igen innan han tröck in gaffeln i min mun. Innan jag visste ordet av hade jag fått i mig en broccoli. Jag drog ur gaffeln från min mun. Sedan gav jag honom är-du-seriös?-blick.
-Det var väl inte så svårt va? Sa han retsamt.
-Haha guuud så rolig man kan va då! Sa jag sarkastiskt.
Han satte sig på stolen bredvid mig.
-Kan vi snacka?
-Vi har liksom redan en konversation, så jag antar att vi redan gör det.
-Lyssna, jag tror att du redan vet men...jag gillar dig Marie. Mer än en vän. Men du verkar inte ointresserad. Du verkar rädd. Varför är du rädd?
Jag tar in hans fråga.
-Har jag berättat om mitt 58:onde fosterhem?
Felix skakar på huvudet.
-Okej då ska du få höra. På den tiden var jag dum, okej? Jag blev förkrossad när jag tvingades byta fosterhem. En dag kom jag till en familj som sa att de älskade mig. De gav mig nya fina kläder, böcker och allt som gjorde mig till den smartaste och mest populära tjejen i min klass. Jag fick en pojkvän. Vi var så kära. Men tyvärr behövde hans familj flytta. Vi gjorde slut för att vi visste att det inte skulle funka längre. Så nästa vecka var jag lite distraherad och nere. Jag antog att mina fosterföräldrar skulle förstå. En dag ringde läraren hem för att jag somnat på lektionen. När jag kom hem förväntade jag mig en kram. Men Istället. drogs jag ner till källaren där min fosterpappa band fast mig. Sen började han klä av mig. Han sa att jag var en misslyckad h*ra. Jag blev hans lilla "hund" och det fortsatte i ett halvår till. Min fostermamma brukade ibland också tvinga mig att sova i pannrummet. Då och då gav hon mig käfsmällar. Men jag lärde mig en sak från det fosterhemmet. Hjärtat är till för att pumpa blod och ingenting annat.
Felix såg taget på mig.
-Jag vet inte vad jag ska säga....jag bekla...
Jag höjer hotfullt gaffeln mot honom.
-Beklagar? Det säger alla. Men ändå låter dem såna saker ske. Så försök inte med mig. Jag går upp till gästrummet och packar ihop mina saker. Sen sticker jag hem, sa jag och lämnade rummet.
Att jag höll på att falla för det där igen. Vem sa att man lär sig av sina misstag?