A Princess without a crown

Kapitel 32

-Aj! Sa jag högt.

-Marie!? Utbrast både Sebbe och Felix i mun på varandra.

I nästa stund rycktes Tindras jacka bort från mig. Jag mötte både Felix och Sebbes blickar.

-Heeej!....sa jag rätt så nervöst.

Värsta. Dagen. I. Hela. Mitt. Liv. Jag sneglade lite på Tindra och Cornelia som såg lika nervösa ut som mig. Sedan tittade jag tillbaka mot killarna.

-Eh...jag...jag måste nog gå! Fick jag fram innan jag började springa iväg.

Tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag vet inte varför, antingen pms:en. Efter ett tag av springande stannade jag bakom en vägg av utmaning. Jag flåsade mycket och försökte fylla lungorna med mycket syre.

-Du borde bli löpare! Du är skitsnabb ju! Sa en röst.

Jag tittade snabbt upp och såg Sebbe. Han såg inte alls lika slut ut som mig. Jag svor inombords.

-Tack! Fick jag fram.

Det blev tyst mellan oss. Ingen sa nånting på flera minuter.

-Såå....sa Sebbe tillslut. Nåt på gång?

Jag suckade djupt.

-Någon bevakar mig, sa jag lågt.

-Men kom igen! Ska du verkligen gå in på det spåret igen! Jag har ju sagt det, ingen bevakar dig!

Jag bet ihop.

-Vad har hänt med dig!!? Utbrast jag.

Sebbe såg frågandes mot mig.

-Vad menar du?

-Förut lyssnade du och trodde på allt man sa, du var jordnära och kom överens med ALLA!

-Folk förändras Marie. Det är bara så det är, sa han lugnt.

Jag suckade irriterat och kliade mig i skallen.

-Det är rätt konstigt. Alla jag berättar för att jag känner mig iakttagen tror på mig. De hjälper mig dagligen med det. Men sen har vi ju min kära pojkvän. Som tror att jag bara är förvirrad. Det är nånting som Sebastian Fors ALDRIG skulle säga. Jag gillar verkligen Sebastian Fors. När du ser honom, säg att jag fortfarande är singel! Sa jag hårt och vände på klacken.

Men det dröjde inte länge innan jag blev utpressad mot en vägg. Jag såg mot Sebbe. Hans ögon var galna.

-Marie Boman! Vi är tillsammans!

-Vi var tillsammans, rättade jag.

Sebbe höjde sin näve och jag gjorde mig redo att ta emot slaget. Men istället slog han hårt i skolväggen. Blod började rinna över hans hand. Jag såg förskräckt mot honom. Han gav mig ett leende. Men inte hans vanliga glada leende, det här leendet var ondskefullt. Men jag samlade mod.

-Sebbe...nu släpper du mig! Sa jag hårt.

Sebbe skakade något på huvudet. Jag visste inte vem människan framför mig var. Det var iallafall inte den Sebbe jag kände. Vilket betyder att jag får ta i med hårdhandskarna. Jag började rycka för att få ta mig lös. Men Sebbes grepp var hårt och bestämt.

-Du går ingenstans! Fräste han.

-Tindra!!!! Cornelia!!! Skrek jag något skrämt.

-Marie!!! Kunde jag höra dem ropa.

Jag blickade mot Sebbe som såg ut att ha tappat sitt fokus. Han såg väldigt osäker ut. Jag kunde höra fotsteg närma sig. Cornelia och Tindra blev synliga vid hus knuten.

-Vad är det som pågår!? Frågade Cornelia upprört och tog några hotfulla steg framåt.

Sebbe såg mot henne. Tindra var tätt bakom henne. Sebbe gav mig en blick men jag såg bara kallt mot honom.

-Släpp henne! Beordrade Tindra.

Sebbe bara skrattade åt henne. De var nu precis bredvid oss. Cornelia och Sebbe verkade ha nån sorts stirr-tävling.

-Hon sa släpp henne! Repeterade Cornelia.

-Jag hörde, väste Sebbe hårt tillbaka.

Då slog Cornelia hårt till honom så att han hamnade ur balans och släppte mig.

-Visst är det jobbigt när folk inte förstår vad man säger! Sa Cornelia hårt mot honom.

Sebbe tittade upp mot oss. Hans blick var....det går inte att beskriva den. Till och med Cornelia verkade bli rädd av den.

-Spring, sa jag.

Vi stod stilla i drygt en sekund innan vi sprang allt vad vi kunde. Sebbe fumlade upp mot på fötter och följde efter. Vi brydde oss inte om att vi fortfarande hade skola utan sprang. Tillslut gav Sebbe upp och vände tillbaka. Vi sprang lite längre. Bara för att vara på säkra sidan. Men efter några meter saktade vi också in. Alla tre flåsade hårt. Ingen av oss var direkt några idrottare.

-Snälla säg att vi aldrig måste göra om det där, flåsade Tindra.

-Hoppas inte det. Han är snabb, flåsade Cornelia.

Jag nickade snabbt. Vem var det som jagade oss? Sebbe hade förändrats TOTALT! Han var inte längre den där blyga spinkisen i klassen. Och för att vara ärlig så gillade jag inte alls hans förändring.

-Mamma är inte hemma. Så vi kan gå hem till mig, sa Cornelia och började gå.

Jag nickade och följde efter

-Men hallå? Skolan då!! Utbrast Tindra.

-Vill du gå tillbaka så gå tillbaka, sa jag enkelt.

Tindra verkade fundera snabbt innan hon följde efter oss. Wow, Tindra skolkar! Det var definitivt nåt nytt.

-Så du är en skolkare nu? Frågade Cornelia åt Tindra.

-Få inga dåliga idéer, sa Tindra varnande.

-Nä! Jag får bara bra idéer, sa Cornelia stolt.

-Från och med nu går jag ur team Sebbe, sa Tindra.

-Bra idé, svarade jag.

Sedan gick vi hem till Cornelia. Den här dagen hade just nått sin gräns. Ingenting kunde vara värre än det här.