Marie är ett fosterbarn. Hon bytter foster hem var och varannan vecka nästan. Ingen vill ha henne. Det är något fel på henne! Så ser alla på henne, inklusive henne själv. Men inte Felix.
Bästa placeringen #2 i romantik
Finns även att lyssna på som p...
Det var morgon och skolan började om en halvtimme. Men Tindra och Cornelia var ändå här. De bodde rätt så nära. Just nu gick vi in på detaljerna när vi skulle skämta Felix. Eftersom han hade fyllt mitt skåp under natten så kom Cornelia på att vi skulle sminka mig ännu blekare. Ända problemet vara bara att Felix inte fick se hur blek jag var innan själva skämtet.
-Sådär! Nu är du likblek! Sa Cornelia stolt.
-Asså gud...jag får nästan lite dåligt samvete, sa jag nervöst.
-Men tänk så här! Du bad om lite space som han inte gav. Då måste man ju göra på det här sättet.
Jag himlade med ögonen.
-Och du är säker på att det inte är sista attacken i "prank war"? Frågade Tindra retsamt.
-Fyra ord! Smältost. I. Mitt. Skåp! Sånt är över gränsen! Jag hade min laddare därinne!
Alla började skratta.
-Tjejer! Dags för skolan! Ropade Lars från hallen.
Vi städade snabbt undan allt och jag satte på mig luva för att inte lars skulle se mig. Sedan skjutsade Lars oss tre till skolan.
...
När vi kommit fram började alla tre fnissa. Vi kunde inte få stopp på det. Så vi stod utanför en stund. Bara för att sluta fnittra klart.
-Okej, vänta här några sekunder så att vi inte är nära varandra! Sa jag och gick in.
Mina steg styrdes till mitt skåp. Påväg dit såg jag till att mitt hår var på sidorna så att man inte såg min "blekhet" från sidorna. När jag skulle låsa upp skåpet drog jag ner luvan. Inne i skåpet fanns det bara röda rosor. Man kunde inte se nåt annat än rosor. Jag hörde steg bakom mig. Showtime!
-Vad tycker du om blommorna? Hörde jag Felix fråga.
Jag bet mig i tungan för att inte börja skratta. Sen började jag skaka på huvudet och fejkade massa host attacker innan jag vände mig mot Felix.
-Jag...är...al-allergisk! Hostade jag.
-Nej! Va? Är du!? Frågade han panikslaget.
Jag nickade och låtsades få sämre balans. Cornelia och Tindra sprang snabbt fram.
-Marie! Sa Tindra med en fejkad orolig röst.
-Vi måste ta henne till skolsköterskan! Låtsades Cornelia.
Sedan lämnade vi Felix bakom oss. När vi kommit en bra bit bort bubblade skrattet upp.
-Okej! Cornelia gå nu tillbaka och ge honom en bitch slap. Sen säger du "Att du är så fräck så att du skadar mina vänner! Jag trodde prank war var över!" Skrattade jag.
Cornelia nickade, tog ett djupt andetag för att få bort allt skratt och sprang tillbaka. Jag och Tindra stannade kvar och skrattade lite till. Det var länge sen jag gjorde ett så här stort skämt. Cornelia kom snabbt tillbaka, helt röd i ansiktet. När hon stod precis bredvid oss börjar hon också skratta.
-Det där var så gott som omöjligt! Skrattade hon.
-Han kommer hitåt! Sa Tindra och drog in oss i vaktmästarens städ skrubb.
Utanför passerade Felix. Han såg lite nere ut. Jag fick genast dåligt samvete.
-Okej, vi lämnar kvar rosorna och nästa rast får han se dig ta böcker därifrån utan att bli blek!? Sa Tindra allvarligt.
Jag nickade. Sen gick vi ut mot toaletten för att tvätta bort det vita sminket. Efter det gick vi mot våra lektioner.
...
Jag gick från svenskan och öppnade mitt skåp. Rosorna låg kvar och jag började sakta plocka ut dem.
-Beredd? Frågade en röst.
Jag tittade upp och såg Tindra titta åt bortre halvan av korridoren. Min blick vände sig ditåt och där såg jag Felix komma gåendes. Han tittade upp mot mig. Sen ökade han takten.
-Jag ska nog gå, sa Tindra och lämnade mig.
Jag himlade med ögonen. I nästa stund stod Felix precis bredvid mig.
-Var inte du allergisk? Frågade han och var beredd att slå blommorna ur mitt grepp.
-Felix! Jag bad om space! Inte rosor i mitt skåp. Cornelia kom på den idén och...börjar jag.
-Cornelia? Utpressade hon dig för att du skulle göra det här pranket? Frågade Felix och knöt sin näve.
-Nej! Hon frågade, jag gick med på det. Och för din info så är vi faktiskt vänner!
-Vänner? Sen när?
-Igår på kvarsittningen.
-När fick du den? Vad händer när jag inte är med?
-Vad är det här? Nåt slags förhör? Felix du är inte min pojkvän längre! Så du behöver inte se efter mig!
-Nä, men jag är din vän!
-Som fyller mitt skåp med röda rosor och ett kärleksbrev? Fyllde jag i och höll upp ett kuvert som det stod Marie på.
Felix försökte sno åt sig det men jag rök undan det.
-Nä! Brevet är till mig och jag måste väl få läsa det? Sa jag retsamt och öppnade det.
Än en gång försökte han sno åt sig det men jag höll undan honom.
-Käraste Marie! Det har gått allt för länge sen jag fick ha dig i mina armar, började jag läsa.
Felix gjorde allt för att komma åt brevet. Jag blev tvungen att snurra runt lite för att han inte skulle nå det.
-Jag tänker på dig varje dag. Önskar hur att du visste hur mycket jag älskar dig. Jag saknar allt med dig, med oss. Jag saknar våra kyssar, jag saknar dina läppar, jag saknar de kvällarna jag fick ha armen om dig i sängen men framför allt så saknar jag dig! Hjärtliga hälsningar din Felix. Nåååå! Gubben då! Har du skrivit det här? Frågade jag med retsam baby röst.
Felix kinder var rödare än tomater. Han såg både generad och sur ut. Men jag kunde inte motstå att tycka han att var gullig.
-Men tack! Sa jag och gav honom en snabb puss på kinden.
Jag vände mig tillbaka till mitt skåp och letade fram min fysik bok. Sen smällde jag igen skåp dörren.
-Men vi kanske ses senare! Sa jag och började gå.
Men Felix greppade snabbt tag i min handled och drog tillbaka mig. Nu var jag bara några centimeter ifrån honom.
-Marie. Hur blir det...med oss? Frågade han med en djup röst.
-Felix! Jag behöver fortfarande lite space. Och just nu kan jag inte tänka klart...det har hänt en grej, sa jag sorgset.
Jag tänkte på pappa.
-Vaddå? Marie jag ser att det är något allvarligt!
-Jag är ledsen Felix...men jag måste verkligen gå! Sa jag och tog mig ur hans grepp.
Sedan skyndade jag mig fort mot fysik salen.
............................................................. Jag hade tänkt att Felix inte ska släppa henne och fråga mer....men lite spänning har väl aldrig skadat? BTW här är min snap om någon bryr sig.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
