A Princess without a crown

Kapitel 9

Jag packade frustrerat ihop mina saker. Visst, när jag först fick reda på att Felix hade känslor för mig var det ganska spännande. Men nu är det bara jobbigt och irriterande. När jag vände mig mot dörren såg jag en kvinna i affärskläder.
-Kan jag hjälpa dig med nåt? frågade jag fundersamt.
-Ja, men vill du det då? Frågade hon med en listig min.
Jag nickade.
-Jo, för några år sen arbetade jag tillsammans med en trevlig man. Vi jobbade bra ihop. Men en dag så berättade den mannen att han hade känslor för mig. Men jag hade aldrig fått en sån "uppmärksamhet" från någon. Så jag svarade nej. Men han gav inte upp på mig. Och idag har vi varit gifta i tre år. Men du ska veta att Felix inte kommer ge upp på dig. Så jag undrar då om du redan vet det?
-Han har berättat det för mig, sa jag och satte mig på sängen.
Kvinnan gick fram och satte sig bredvid mig.
-Så...är det nåt du vill berätta för mig?
Jag suckade och samlade mina ord.
-Asså...jag har varit med om mobbning, hot, misshandel, övegrep och hjärtkrossning. När en nio åring blir kallad för h*ra, hund och misslyckare.... Det formar den nio åringen. Så jag lärde mig att inte lita på människor.
Jag vände mig om mot kvinnan. Hon var chokad.
-Jag vet inte vad jag ska säga? Beklagar?
-Det är ett lustigt ord, "beklagar". Folk säger det jämt. Ändå så är det ibland just dem människorna som gör såna saker.
-Har du nån du brukar berätta dem här sakerna för?
-Ja, en internet kompis och Felix vet en del också.
Hon log och gav mig en klapp på axeln innan hon lämnade rummet. Jag ska inte ljuga. Hon verkar trevlig.
Jag såg mig om i rummet innan jag begravde ansiktet i mina händer. Saker blev bara mer och mer komplicerade. Precis då rignde min mobil. Jag kollade på displayen, det var Jerry.
-Hej Jerry, sa jag och försökte låta piggare.
-Hej Marie! Vad är det som har hänt? frågade han oroligt.
-Vadå? Inget har hänt!
-Viiiiisst, det är ju inte som om jag känner dig? Sa han sarkastigt.
-Okej....visst det har hänt en grej...
-Fortsätt
-Okej...det är lite...killproblem...
-Vänta lite, jag tror jag hörde fel. För jag hörde att du sa att du har killproblem?
-Men jag har det okej!!?
-Wow, det tog tid sen sist. Men vill du ha råd?
-Ja... Asså jag och den här killen är kompisar. Jag gillar det så. Men...jag vet inte...Han gillar mig det är rätt tydligt. Men jag är inte direkt så säker på mina känslor. Vad tycker du att jag ska göra?
-Hmmm...Tja mitt tips är att du tar reda på dina känslor för honom.
-Okej, tack.
-Ingen orsak. Men du...eh...vi måste snacka...
-Vadå?
-Det är nog bäst att du pratar med Britt och Anders.
Sen började det pipa i luren. Antagligen la han på. Jag såg mig än en gång om i rummet. Alla mina saker var ihop packade. Det knackade och jag vände mig om. Felix stod i dörr öppningen. Han var tyst.
-Vad vill du att jag ska säga då? frågade han och tittade ner i marken.
-Förlåt, jag blir bara på lite dåligt humör när jag tänker tillbaka. Men jag måste ändå hem till Britt och Anders.
Han nickade svagt.
-Vill du ha skjuts?
-Ja tack!

När limosinen släppt av mig gick jag direkt in i huset. Därinne satt Britt och Anders vid köksbordet. Jag la ner väskan i hallen och satte mig vid bordet. Britt såg väldigt sorgsen ut. Medans jag hade svårt att tyda Anders blick.
-Marie...vi har något att berätta, sa Britt tillslut.
-Det är så att både jag och Britt fått jobb i Montana. Så vi flyttar nästa vecka. Men huset är bara för två och vi hittar inga andra hus som vi har råd med. Så du kommer tyvärr att ompaceras, förklarade Anders.
Jag satt bara tyst. Det är inte första gången jag slägns ut.

Jag stod vid kona. Det är nog bara djuren jag kommer att sakna. Anders känner nån som kommer ta hand om djuren. Mitt lugn avbröts av min mobil. Jag svarade fort utan att se efter.
-Hallå? svarade jag.
-Hej Marie!! Hörde jag Felix säga.
-Hej Felix, sa jag deppigt.
-Okej berätta! Vad har hänt nu då!?
-Tja, det som alltid händer när jag är på ett fosterhem. Jag ska omplaceras. Jerry försöker hitta ett nytt fosterhem just nu.
Det blev tyst i luren. Antagligen blev han ledsen.
-Kan vi hålla kontakten iallafall om du inte hamnar i samma stad som Nu?
-Visst.
-Men jag måste gå nu!!
Sen kom det pipande ljudet i luren. Jag himlade med ögonen och la ner den i fickan igen. En ko kom fram till staketet. Jag började klappa den på mulen. Den var mjuk och gosig. De choklad bruna ögonen stirrade rakt på mig.
-Var glad att du är en ko. Vi människor har så många problem.
Kon bara stirrade på mig. Men jag förväntade mig inte heller ett annorlunda svar. Min mobil började ringa och skrämnde iväg kon. Jag himlade irriterat med ögonen och tog fram mobilen igen. Den här gången var det Jerry.
-Hallå?  svarade jag trött.
-Hej Marie! Jo, jag har hittat en ny familj.
-Okej, jag vill inte veta nåt mer.
-Som vanligt, sa han och skrattade.
-Aah men vadårå, sa jag med tillgjord fjortisröst.
-Jag hämtar dig imon vid tolv, okej?
-Visst, ses då! Sa jag och slägnde på luren.
Jag la än en gång ner mobilen i fickan. Sedan lutade jag mig mot staketet. Inom kommer jag till ännu ett nytt fosterhem. "Underbart". Ännu en presentation av en familj och mig själv. Sen kommer jag antagligen omplaceras igen och igen och igen, ända tills den dag jag kan köpa egen bostad. Jag hoppade upp på staketet och vakade över kona. Det hade ju varit mer än min vanliga tur om jag hamnade på en annan bondgård. Men vad kan man förvänta sig när man är ett freak som jag.