A Princess without a crown

Kapitel 11

Jag vaknade upp i den stora sängen. I övermorgon fyller jag år. Då ska Felix erkänna att han är lollirock. De senaste veckorna har jag försökt att retas hela tiden med honom. Det är rätt kul. För man kan riktigt se hur mycket han vill berätta. På nåt konstigt vis känner jag mig hemma hos familjen Swales. Det verkar som om det inte bara är jag som tycker så. Jag klädde snabbt på mig och gick ner till matsalen där resten av familjen satt. Min frukost var serverad mitt emot Felix. Jag satte mig ner och började äta. Roland harklade sig efter en stund.
-Marie, i övermorgon fyller du år, intesant? frågade han.
-Ja, vadå då? frågade jag och slutade äta på min frukost.
-Jo, jag och Kristina hade tänkt att vi kanske skulle ordna en fest för dig då. Och på den festen så går vi ut med att du är vår foster dotter. Vad sägs om det?
-Visst absolut. Då får journalisterna äntligen svar på "den mystiska flickan". Sa jag och tänkte på artikeln.
En journalist för en skvallertidning hade tydligen sett mig och Felix när vi badade. vilket blev en stor nyhet. Så nu undrar massor av tidningar vem jag är. De flesta tidningar kallar mig "den mystiska flickan". Felix brukar reta mig med det namnet.

Efter frukosten gick jag upp på mitt rum och sminkade mig. Förrut brukade jag inte göra det särskilt ofta. Men nu när jag bor hos Swales familjen så känner jag vara för att göra det. Det knackade på dörren.
-Kom in!! ropade jag och la consiler under ögonen.
Felix klev in i rummet. Han stirrade konstigt på mig.
-Vad gör du? Försöker du likna en indian? retdes han.
-Haha jätte roligt. Nä jag sätter consiler och om du inte slutar retas sminkar jag dig med! Hotade jag.
-Okej som du vill....mystiska flickan, fnissade han.
Jag sminkade klart mig och ställde mig bestämt upp.
-Du får fem sekunder innan jag mördar dig. Sätt igång!
Felix skyndade sig ut ur rummet.
Ett...två....tre...fyra...fem!!!
Jag skyndade efter Felix. När jag kom ut ur rummet såg jag mig om. Jag hörde steg. jag böjde mig över räcket och såg ner mot nedervåningen. Där såg jag Felix  springa mot ytter dörren. Jag skyndade efter. När jag kom ut i trädgården kunde jag inte se honom längre.
-Felix!! Jag vet att du är här!!! Kom fram nu!!!
Men trädgården är tyst och ingen skymt av Felix heller. Jag såg en vit gunga längre bort. Plötsligt fick jag en minnesbild. I minnesbild en sitter en kvinna i blå långärmad tröja och jeans i gungan. Hon har brunt uppsatt hår. Hon läser en brun bok medans gungan svajar lite. Sen är minnesbilden slut. Jag går fram till gungan och rör vid snörerna som håller upp den. Kvinnan från minnesbilden känns bekant. Men jag kan inte placera henne i mitt minne. Hon är ingen foster förälder det är jag säker på. Men vem är hon?
Mina tankar avbröts av att någon lyfte upp mig. Jag skrek till av överaskning. Sedan sänktes jag ner i Felix famn. Mina kinder svek mig och blev tomat röda.
-Vad röda kinder du har, prinsessan! Sa han och log.
-Jag har bränt mig! ljög jag snabbt.
-Visst, sa han och himlade med ögonen.
Sedan satte han ner mig i gungan. Jag log mot honom. Jag kan inte förklara det. Men det är nånting med den här killen som får mig att le. Han gav mig fart. Det kittlades i magen av all fart. Ett skratt smet ut ur min mun.

Efter en stund hade vi båda klättrat upp i trädet som gungan satt fast i. Vi hade suttit där en bra stund och pratat.
-Okej! Så om jag förstår det här rätt. Du skyllde bokstavligen på katten!? skrattade jag.
-Men vad skulle du ha gjort då!? skrattade Felix.
-Det är ju sant, sa jag torkade bort en skratt tår.
Felix stirrade intensivt på mig. Jag tittade på honom och la huvudet på sned.
-Vad glor du på? frågade jag retsamnt.
-Dig, svarade han och log ännu bredare.
Jag lutade mig närmare och log som en idiot. Sedan tippade jag åt sidan. Jag skulle ha fallit av grenen om jag inte hade haft ett så bra grepp med mina ben. Felix gjorde det samma.
-Du är ett riktigt busfrö, jag trodde du ramla av från grenen!
-Dåliga nyheter! Du är fortfarande fast med mig! skrattade jag.
Vi skrattade tillsammans.
-Förresten, hur ska vi komma ner härifrån? Blodet börjar rinna ner i hjärnan, frågade Felix.
-Det....är enkelt! Sa jag och släppte greppet med mina ben.
Jag föll mot marken. Precis när jag skulle ha krossat min skalle satte jag fram händerna och stannade upp. Nu stod jag på händerna. Sedan kastade jag mig upp ståendes.
-Du är inte klok, sa Felix som fortfarande satt fast i trädet.
-Släpp bara! Jag fångar dig! Sa jag och ställde mig under Felix.
Felix såg rädd ut men gjorde som jag sa. Jag fångade Felix i min famn.
-Du vet att det egentligen är jag som ska hålla dig? Inte tvärtom?
Jag himlade med ögonen och släppte honom direkt. Felix ramlade ner i marken.
-Aj! du behövde inte släppa mig så hårt!! Klagade han och ställde sig upp.
-Oj! Förlåt! Kan du vara mer specifik nästa gång? Retades jag.
-Du vet att du gillar mig? sa han och la armen om mig.
-Vet jag det? Sa jag och tänkte efter.
Jag tog bort hans arm.
-Ja, ja det gör jag! Sa jag med ett leende och gick in igen.
Felix följde efter. Vi gick jämnsides en bit.
-Önskar du dig något speciellt till din födelsedag? Frågade Felix plötsligt.
-Ingenting. Jag gillar inte att ge mig själv falska förväntningar.
-Inte nånting?
-Nope, ses senare måste chatta lite med lollirock!! Sa jag med en djup suck och stägnde sedan dörren till mitt rum.
Jag tog genast upp telefonen och skrev till "lollirock".
Jag
Hej vgd?
Felix❤😍
Ism, förresten nåt du önskar dig till din födelsedag?
Jag
Nä, ingenting.
Felix❤😍
Okej, ses då!!
Jag
Ja, ses då😘
Sedan la jag ner mobilen. Det ska bli kul att få se Felix min.