A Princess without a crown

Kapitel 30

Hej!
Undrade bara en sak! Vi är mer än 5k!! Yeeey😃😀 Men funderade på att lägga till en manlig roll. Är det någon som är intresserad? Obs, Marie kommer isåntfall inte få ett intresse i honom. Vill ni anmäla er så gör bara som på förra tävlingen. Men berättar inget om rollen nu.

-Tiden är slut! Ropade en vakt från dörren.

Jag suckade tugnt, gav pappa en kram och lämnade rummet. Hatar att vi alltid bara har en begränsad tid tillsammans. Men vad kan man göra. Vakten och jag gick igenom matsalen med andra fångar. De första gångerna tyckte jag det var jätte obehagligt att gå där. Men nu var det inte lika farligt. Den välbekanta känslan av att vara iakttagen la sig över mig. Jag vet att visa fångar alltid glor på mig. Men jag var helt säker på att det var nån annan här. Mina tankar avbröts av att någon tog tag i min handled och drog mig ner i h*ns famn. Jag kollade upp mot en man i 19/20 års åldern. Han hade ett otäckt flin på sina läppar. Hans andra hand som inte höll i min andra hand drogs upp mot mina bröst. Hela min kropp frös. Nej, nej, nej, nej, nej! Inte mer, inte mer av sånt.

-Släpp mig då! Röt jag och försökte ta mig loss.

Vakten vände sig om mot oss och höll upp sitt vapen.

-Släpp henne! Befallde han.

Mannen som höll i mig skrattade bara åt honom.

-Annars vad? Ska du skjuta och riskera att ta kol på Bomans lilla tös?

Vakten blickade mot mig. Han såg väldigt osäker ut. Tillslut la han ner pistolen och mumlade något i sin woki toki. Strax därefter kom Rebecca och massa andra vakter in. Jag kommer aldrig glömma Rebeccas ansikte när hon såg mig. Hennes ansikte var alldeles vitt, ögonen var alldeles vid öppna med små pupiller och hennes mun var öppen i ren chock. De andra vakterna förde ut de andra fångarna.

Tillslut var det bara massa vakter, jag, Rebecca och mannen som höll fast mig kvar i rummet.

-Släpp flickan nu! Beordrade en överordnad.

Mannen svarade inte utan luktade på mitt hår samtidigt som han smekte mig på låret. Av alla dagar så var jag tvungen att ha på mig korta jeans shorts idag!? Jag var i chock. Detta kunde inte hända. Skulle jag verkligen låta ännu någon röra mig utan tillåtelse? Jag såg mig försiktigt omkring med ögongloberna och fick syn på mina fötter. Då fick jag en idé. Snubbar som honom är rätt så dumma. Otäcka, men dumma. Han drog än en gång in min doft och jag fejkade ett litet stön. Sedan började jag "tåflörta" med honom. De andra såg chockade mot oss. Men jag vände på blicken mot killen och bet mig lite i läppen. Killen verkade något nöjd. Jag kände hur hans grepp lossnade lite om min ena hand. Sakta drog jag upp mina händer mot hans ansikte och placerade dem på kinderna. Därefter närmade våra ansikten varandra och vi skulle precis kyssas då jag drog hans huvud mot mitt och gav honom en hård skallning. Därefter kunde jag snabbt fly bort till vakterna och Rebecca. Killen fick nog minst lika ont som jag. Men trots smärtan i pannan kände jag mig rätt stolt över det jag gjorde. Rebecca kramade hårt om mig medans vakterna förde bort killen.

-Du är minsann full av överraskningar du Marie! Sa Rebecca med en lättad röst.

-Han hade ett svagt sinne och var mycket lätt påverkad utav kraften, sa jag och imiterade någon från star wars.

...

Jag hade precis chattat klart med Tindra och Cornelia i våran grupp chatt. Nu skulle jag bara byta om och somna. Det hade varit en lång dag. Efter att ha bytt om till pyjamas så la jag mig i sängen och somnade snabbt.

Nästa morgon vaknade jag rätt tidigt vilket kändes onödigt eftersom det var lördag. Så jag bestämde mig för att ligga kvar en stund. Men min mobil rignde och jag stönade irriterat. Sedan svarade jag.

-Hallå? Sa jag och gäspade.

-Marie Boman? Frågade en röst.

-Ja? Vem är det här?

-Mitt namn är Jonas Persbrandt. Jag jobbar som vakt på ***** fängelset.

-Aha?

-Jo det är så att fången som du igår stötte ihop med har blivit mördad. Fängelset blev attackerat av en maskerad man som verkade sikta in sig på just honom. Många andra fångar blev skadade när de försökte blanda sig i. Där ibland dem Gunvald Boman, förklarade Jonas.

-Är det allvarligt? Frågade jag och satte mig genast upp.

-Från början var det det. Men nu behöver han bara vila. Hur som helst! Skulle du kunna ta dig hit snarast? Vi behöver prata med alla som snackat med fången dem senaste 48 timmarna.

-Absolut! Ska bara fixa lite saker, svarade jag och la på.

Därefter klev jag upp, snackade med Rebecca och Lars och gjorde mig i ordning.

...

Jag hade suttit en timma i förhör och fick äntligen lämna rummet. Men eftersom jag ändå var här så fick jag även besöka pappa. Han låg i "sjuk stugan" och vilade upp sig. När jag kom in i rummet fanns det massa andra fångar som jag kände igen. Många av dem var trevliga och jag brukade hälsa åt dem. Pappa ligger längst bort i salen.

-Jag tror han sover, sa en av fångarna vänligt som jag trodde kanske hette Carl.

Jag nickar svagt och går fram till honom. Ja, han sover djupt. Men att han lever är en stor lättnad.

.............................................................
Hej!.....igen.
Ledsen om uppdateringen är lite långsammare nu. Men skolan har börjat och jag behöver inte säga mer om det. Bara att jag inte har lika mycket tid att skriva nu som på sommarlovet.