A Princess without a crown

Kapitel 6

Jag tog upp mobilen och rignde Anders. Det gick några signaler innan han svarade.
-Ja det var Anders här! Sa han glatt.
-Hej Anders det är Marie. Jo jag kommer nog lite sent hem idag. Jag ska till Felix. Vi ska jobba på vårt konstprojekt.
-Menar du Felix som den där söta killen som var hemma hos oss i lördags?
-Anders!!
Felix stod precis bredvid mig så såklart blev jag generad. Jag kunde se att Felix hade hört Anders kommentar.
-Visst, jag säger det till Britt. Hej då gumman!!
-Hej då, sa jag innan jag la på.
Sedan vänder jag mig mot Felix. Jag hoppade nästan till. Han var bara en eller två millimeter ifrån mig. Jag backade ett steg.
-Försöker du ge mig en hjärtattack!!? sa jag upprört.
-Det beror på...om du menade en farlig hjärtattack som man kan dö av så är svaret nej. Men om du menade en hjärtattack av min söthet så kan jag inte rå för det, sa han och flörtade med ögonbrynen.
Jag suckade irriterat.
-Vi är 48 elever i klassen...och jag hamnade med dig!!!
-Erkänn att du är överlycklig!
-Nja...ett problem med det. Då ljuger jag, sa jag och gav honom en leksam knuff på armen.
Genast såg jag hur hans kinder blev röda.
-Dessutom, rött är inte din färg...så sluta rådna. Du ser ut som en idiot.
Den röda färgen på kinderna blev bara starkare. Han var fortfarande alldeles tyst. Det oroade mig något. Så jag började vifta med armen framför hans ansikte. Efter några viftningar vaknade han till liv.
-Eh...asså...du...du vet....eh...vår skjuts är nog här vilken sekund som helst, fick han fram.
Sedan gick vi ut. Utanför skolan stod en vit limousin parkerad. Till min stora förvåning gick Felix fram till just den. Han öppnade en av bakdörrarna och gjorde en inbjudande gest. Tveksamt gick jag fram och såg på honom innan jag hoppade in. Felix hoppade in efter mig. Limosinen var jätte lyxig och hade disco ljus, kakor, godis, drickor, läsk, alkohol, sminkbord, smink, en TV, tidningar och massa andra saker.
-Har du hyrt en limousin!!? frågade jag imponerat.
Felix skrattade lite.
-Min familj hyr inga saker. Den här är min familjs egen.
Jag gav honom en imponerad blick. Han såg verkligen ut att njuta av den. Vi diskuterade lite kring vad vi skulle göra och vilken känsla vi skulle fokusera på. När vi åkt i nästan en kvart sa chaffören plötsligt:
-Herrn, vi är framme.
Sedan öppnades dörren av en man i kostym. Vi hoppade ur limousinen och då såg jag en vacker herrgård, med vita väggar och rött tak. Det fanns en stor balkong på andra våningen.
-Wow...är det här ditt...hus?? frågade jag fullt imponerat.
-Ja, vårt förra hus var större men det här huset duger gått och väl.
Jag vände mig mot honom.
-Du försöker bara låta snoffsig, sa jag och fnissade lite.
Han la armen om mig.
-Tja...kanske lite.
Jag stirrade på hans hand som vilade på min vänstra axel. Sen tog jag mig ur vår fysiska kontakt. Han tittade förvånat på mig och jag gav honom en "noope" blick. En välklädd man kom från baksidan fram till oss.
-Felix, hur var skolan? frågade han glatt.
-Bara bra!!
Mannen vände blicken mot mig. Han sträckte fram handen och jag tog emot den.
-Roland Swales och du är?
-Marie
Jag skämdes lite eftersom jag inte visste mitt efternamn...om jag nu hade nått. Samtidigt kom jag på något. Roland Swales är grundaren av Swales business AB. Den fjärde rikaste mannen i hela världen. Och Felix är uppenbarligen hans son!!!
-Så du är berömda Marie. Felix pratar mycket om dig.
-Gör han!? Vad säger han då? frågade jag och sneglade lite på Felix.
-Eh...pappa vi har en hel del att göra...så vi måste tyvärr gå nu! Sa Felix hastigt och drog med mig in i huset. Där inne drog han med mig till övervåningen. Sedan gick vi in i ett blått ganska stökigt rum som jag antog var Felixs.
-Ledsen för röran, sa han och såg sig omkring.
-Jag har sett mitt eget rum, svarade jag till tröst.
Vi skrattade lite. Sedan satte vi oss på sängen och började planera.
-Jo Felix jag måste fråga dig en sak, sa jag efter en stund.
-Fråga på nybörjan.
Jag himlade med ögonen åt smeknamnet.
-Hur lärde du och lollirock känna varandra?
-Vi har nog alltid känt varandra, sa han lite eftertänksamt.
Jag log.
-Får jag ställa dig en fråga? Frågade han allvarligt.
-Visst
-Vad kan jag göra för att hjälpa dig med dina känslor?
Jag såg honom i ögonen. Han var allvarlig. Ingen hade nånsin ställt en sån fråga. Men tillslut suckade jag djupt.
-Du kan inte göra nåt. De är borta för länge sen. Men tack för omtanken.
-Har du sett den där videon på appan som kliar sig i rumpan och luktar på sin hand som sen faller av grenen!?
Jag skrattade lite eftersom jag sett klippet. Det är helt sjukt, den stackars apan.
-Där!! Jag såg det!! Sa Felix och pekade på min mun.
-Vad?
-Du skrattade, skrattar gör man när man är glad.
-Du är hopplös, suckade jag.
-Inte direkt, jag hoppas på många saker.
Jag gav honom en lågnsam klapp.
-Bravo, sa jag sarkastiskt.
-Okej ska vi fortsätta på projektet då?? Om inte ma belle dame misstycker?
-La be da....va???
Felix himlar med ögonen.
-Det är franska för min sköna dam.
-Jag är inte din casanova, sa jag stödigt.
Felix mumlade något ohörbart och log sedan mot mig. Plötsligt knackade det på dörren och en kvinna som antagligen var hans mamma klev in.
-Felix! Vad gör du här uppe alldeles ensam på ditt ru....sa hon och tystnade.
Hon stirrade lite på mig.
-Åh....um...Mamma, det här är Marie. Vi jobbar på vårt bild projekt, sa Felix samtidigt som han la armen om mig och drog mig nära (igen😒)
-Ååååh...så det här är den så berömda Marie. Felix pratar mycket om dig. Du är praktiskt taget allt han pratar om.
-Vad säger han då? Frågade jag och gav Felix en retsam blick.
-Åh vars ska jag börja? Sa hon och funderade.
-Mamma!! Sa Felix vädjande.
-Okej, jag ska va tyst, sa hon och stägnde dörren efter sig.
Felix såg lättad ut. Nästa sekund öppnades dörren igen och hon kikade in med huvudet.
-Han tycker du är söt! Sa hon och smälldd igen dörrren än en gång.
-Mamma!!!
Han vände sig generat mot mig. Jag stirrade djupt i hans ögon. Sen brast jag ut i skratt. Det var rätt så uppenbart att han gillade mig. Så han behövde knappast försöka dölja det.
-Vad skrattar du åt!? Sa han och började skratta han med.
Jag skrattade åt hur dåligt han dolde sina känslor. Medans Felix skrattade för att jag skrattade.