A Princess without a crown

Kapitel 33

Med osäkra steg gick jag in i fängelse korridoren. Pappa hade återhämtat sig nu vilket betydde att jag var tvungen att gå igenom den här korridoren. Samma korridor som en av fångarna...jag vill inte ens tänka på det.
Vakten öppnade en annan dörr och jag gick in. Längre in satt pappa. Jag sprang fram och kramade om honom.

-Hej! Gumman! Sa han glatt.

-Hej! Svarade jag vänligt tillbaka.

-Okej, så vad har hänt nu? Filip eller Simon?

-Felix eller Sebbe, rättade jag honom.

-Så vad har hänt. Nåt stort har hänt, det kan jag se! Sa pappa.

-Jo....asså...du vet Sebbe? Började jag.

Pappa nickade.

Jag förklarade först om min värsta dag i livet och sen om händelsen med Sebbe. Pappa såg chockad ut.

-Den lilla...råttan! Fick pappa fram. Att göra nåt sånt är inte okej! Speciellt inte mot min lilla prinsessa.

Det där smeknamnet börjar gå mig på nerverna. Jag kan väl lika gärna byta namn till prinsessa så blir alla glada!

-Pappa det är lugnt! Du vet man får inte blått bälte i judo för ingenting, sa jag rätt så spydigt.

-Jag vet. Men jag är bara rädd om dig. Även om jag sitter här, förklarade pappa.

-Gör du!? Det hade jag ingen aning om! Sa jag sarkastiskt.

-Du har din mors humor, sa pappa och log.

Jag sken också upp i ett leende.

-Vad hette hon? Frågade jag och skämdes lite.

Jag var 17 år och visste inte vad min mamma hette. Men pappa bara log och lutade sig tillbaka.

-Cecilia, Cecilia boman! Sa pappa och verkade dras iväg i dagdrömmarna.

Det gjorde mig glad att se honom sitta där och dröma sig tillbaka. Man kunde klart se att han blev lycklig av dagdrömmarna.

-Innan hon blev sjuk åkte vi alltid ut på landet och red på vild hästar. Vi brukade alltid vara ute tills stjärnorna tändes. Sedan letade vi upp ett träd och sov där under. Men sen en dag när vi var påväg hem svimmade hon bara av. Det var där som cancern började för henne, förklarade pappa.

Jag kollade ner i golvet. Det var jobbigt men ändå bra att höra. Mamma och pappa verkade så lyckliga, utan nåt drama. Nån sån kärlek drömmer man väl bara om att få. Istället blir man jagad ifrån skolan och går i två bitar. Att bo hos en psykolog som över reagerar på allt är inte heller nåt man är så taggad på. Om man haft tre prov på en skoldag som är ändå från klockan åtta till klockan halv fem så är man trött. Man behöver inte blivit trakasserad för att vara trött på skolan. Egentligen så fattar jag fattar jag inte vad jag gör där. Man kan väl bara kolla youtube eller google om man undrar nåt. När kommer jag ha användning av att månen styr ebb och flod? Jag kom på mig själv med att jag fladdrat iväg i mina egna tankar.

-Djupa tankar? Frågade pappa med ett flin.

-Ska du säga! Retades jag.

-Men jag är vuxen, sa pappa proffsigt.

-Och jag är en ung kvinna! Svarar jag.

Vi spänner blicken hårt i varandra. Sedan börjar vi skratta åt det. Livet har sina fina stunder, oavsett plats. Det knackade på dörren och vi båda tittade upp. In kom James, han är en av vakterna.

-Tiden är slut för idag! Sa han vänligt.

-Åh redan! Klagade jag. Kan inte vi gå fem minuter till?

-Marie! Du kan reglerna!

Jag suckade tugnt, reste mig från bordet och gav pappa en kram innan jag lämnade rummet med James. Vi gick igenom rummet med massa andra fångar tills vi kom ut till väntsalen. Där satt både Rebecca och Lars. De ställde sig upp när jag kom närmre. Sedan åkte vi hem till dem. En iakttagande känsla dök upp igen när jag skulle kliva ut ur bilen. Jag såg mig omkring, ingen där. Rebecca och Lars verkade inte märka nåt. De var redan på väg in i huset. Jag följde med dem in. Sedan gick jag till mitt rum och bytte om till pyjamas. Rebecca kom in i rummet.

-Marie? Sa hon frågandes.

-Ja? Svarade jag.

-Jag ska ner till en patient i Norrköping imon medans Lars ska på en utredning i Stockholm. Så du blir ensam i helgen. Jag har swishat över pengar till ditt konto och det finns mat i kylen...som du ska äta! Sa hon och höjde ett varnande finger.

-Jaja! Ha det så kul! Sa jag obrytt.

Jag gillar att vara själv. Det vet Rebecca. Hon lämnade mitt rum men kom snabbt tillbaka.

-Jo! Jag glömde nästan! Marie...det finns en familj i Örnsköldsvik som tänker flytta till New York nästa månad. De har gått igenom din fil och de skulle gärna vilja adoptera dig.

Jag frös till. Adoptera mig? Ingen har nånsin i hela mitt liv vilja adoptera mig. Många klarar inte av mig. Såklart blir jag ju glad. Men att flytta till New York...

-Kan jag få fundera på saken? Frågade jag.

Rebecca gav mig en nick och lämnade än en gång mitt rum. Jag gick fram till fönstret. Såklart kröp den iakttagande känslan upp igenom mig. Men jag orkade inte se mig omkring eftersom jag aldrig såg något. Istället fnös jag. Vad är det för typ som smyger omkring nu? Jag drog ner min rullgardin innan jag la mig i sängen. Därefter var jag på mobilen. Jag kan inte säga att jag gjorde nåt annat än att kolla youtube. Det var vad jag alltid gjorde på kvällarna.