Olycklig kärlek

Kapitel 6

Kapitel 6

Människorna som stod i dörren hade jag sett mycket när jag var jätteliten. Som om det var mina föräldrar! Nej det kunde det ju inte vara? Eller?

-Är det du som är Johanna? Frågade mannen förvånat

-Ja! Jag känner igen er från min barndom, svarade jag.

-Åååhh! Det är ju du! Sa damen överlyckligt och kramade om mig. Hon började gråta.

-Vem? Frågade jag

-Du är våran dotter! Du blev adopterad av din mamma av oss!

Mitt hjärta stelnade till.

Är jag adopterad? Varför har inte mamma sagt något? Hur kunde hon hålla det hemligt!? Tårarna började rinna jag var både arg och ledsen för att mina riktiga föräldrar var som mina främlingar, men samtidigt så var jag glad att se dom. Jag sprang ut till altanen och i gräset där la jag mig och grät. Melker kom fram till mig och frågade vad som hade hänt.

-Fråga min mamma! Sa jag med gråten i halsen.

Melker klappade mig på armen. Han kunde inte komma på något att säga.

Mannen och kvinnan, eller ja snarare mamma och pappa stod kvar i dörren. Min andra mamma kom ner för trappan och fick syn på vårat besök. Hon blev osäker och chockad.

~Johannas nya mammas perspektiv~

Nej, nej, nej! Det kan inte vara dom! Har dom kommit för att hämta Johanna och Albin eller bara hälsa på? Jag kände en tår rinna ner för min kind.

-Vet Johanna och Albin om detta nu? Frågade jag och började gråta ännu mer.

Dom nickade men sa att Albin inte visste det.

Jag sprang ut till Johanna. Hon låg i gräset helt blöt av tårar, Melker satt bredvid. Jag kramade om henne.

-Vill dom hämta dig? Frågade jag sorgset.

Hon tittade upp på mig och sedan lyckades hon säga att hon inte hade frågat.

-Du får välja om du vill stanna eller följa med, det är du och Albin som bestämmer. Jag vill bara att ni ska vara lyckliga.

~Johannas perspektiv~

Jag ville ju stanna här men jag ville ju ändå vara med mina riktiga föräldrar. Helena (Johannas nya mamma) har ju blivit som min mamma, och kvinnan i dörren som en främling.

Jag gick fram till mamma och pappa och frågade om dom ville hämta mig eller bara hälsa på.

-Du får följa med oss hem om du vill men du får stanna om du hellre vill det, sa pappa.

Mitt beslut var svårare än jag hade trott från början.

Jag sprang upp på mitt rum och började gråta. Melker och Albin kom in.

-Albin jag måste berätta något! Sa jag.

Han lyssnade osäkert.

-Vi är adopterade och mamma och pappa är här! Jag vet inte om jag vill stanna eller följa med. Fortsatte jag.

Albin kom inte på något att säga, han blev bara arg.

Jag fick några dagar på mig att bestämma mig och Albin också. Mira har åkt till Spanien och jag ska snart åka upp till Stockholm.

-Har du bestämt dig än hur du vill göra? Frågade Helena

-Jag gör bara som Albin vill! Sa jag gråtandes.

Det spelade ingen roll om jag stannade eller flyttade bara jag fick bo med Albin.

~förlåt för dålig uppdatering! Men hoppas att ni gillar kapitlet~ nytt kapitel kommer i veckan! <3