Olycklig kärlek

Kapitel 23

Det kändes skönt att sitta där bredvid Felix och bara prata ut. Imorgon skulle han få komma hem från sjukhuset. Att allt bara skulle bli så krångligt efter den där jävla festen.
Jag fick ett sms av Mira.

"Hej Johanna! Känns som om vi inte har träffats på jättelänge! Hur har det gått sen sist vi pratade? Är Melker fortfarande arg? Och Omar då? saknar dig jättemycket! Kommer hem i övermorgon, hur länge stannar du i Stockholm. Puss❤️😘"

"Jag vet! Trodde att det skulle vara lättare att vara utan dig än vad det verkligen var. Melker har inte förlåtit mig helt men det börjar kännas hopplöst.... Omar kan inte berätta sanningen för Melker och inte Ogge för den delen heller. Saknar dig hur mycket som helst. Jag kommer hem på tisdag, en dag efter dig alltså. Puss💕😘" svarade jag.

"Åh va kul att vi kommer hem nästan samtidigt. kan vi ses på onsdag och gå ut på stan eller något? Hur mår Felix förresten? Puss❤️😘" skrev Mira.

" Visst vi ses på onsdag. Felix mår okej, han får åka hem imorgon. Puss💕😘"

"Okej va kul. Hälsa honom att han får krya på sig❤️" svarade hon.

"Haha det ska jag göra min lilla killtjusare😂😘"

Jag la ifrån mig min mobil efter att jag hade skickar iväg smset och smålog för mig själv.
"Vem smsade du med?" Frågade Felix och tittade nyfiket på mig.
"Mira, hon önskade dig ett 'krya på dig'" svarade jag.
"Okej, hur mår hon då?
"Hon mår jättebra, hon kommer hem från Spanien på måndag." svarade jag.
"Va bra! Kan du hälsa henne att det skulle vara kul att träffas, även om hon är Omars och din kompis så har vi inte träffats" sa Felix och började smårodna.
"Haha, jag tror att kärleken ligger i luften" skrattade jag. "Förresten träffade jag dina största fans förut"
"Åh dom har jag också träffat" svarade Felix.
"Va har du? Vet du vilka jag menar?" Frågade jag förvånat.
"Haha jag skojar bara! Alla vi träffar säger att de är våra största fans" sa han och skrattade.
Jag log.

~~onsdag~~
Nu var det äntligen dags att åka hem från Stockholm, visst hade det varit kul och så men att bara få komma hem och träffa Mira och Fiffi igen kändes skönt. Jag skyller inte upp till Stockholm igen förrän om två veckor. Jag, mamma, Albin och Melker klev på tåget och satte oss på fyra lediga platser mitt emot varandra. Melker sa ingenting fastän jag hade diskret försökt få med honom i samtalen. Men däremot pratade vi andra på utan att bli trötta. Jag tror att dom som satt bakom oss började tycka att det var irriterande att vi babblade på när dom försökte sova.

När tåget äntligen stannade på Göteborgs hållplats var alla trötta. Vi kämpade för att få med oss alla väskor och försöka ta oss ut ur det proppfulla tåget. Jag var glad att vi hade hoppat på tåget bland dom första för det fanns dom som fick stå upp från Stockholm ända till Göteborg. När vi hade kommit av tåget fick jag syn på någon bekant.
"Mira!!"