Ett litet leende leker på mina läppar medan min blick ligger på en lycklig Oscar som dansar med sin lyckliga fru. Jag filmar dom i de ner släckta rummet men som fått små svagt lysande lampor så man kan se något. Dom är så fina. De är nästan så jag börjar gråta för minst femte gången idag. Imorse när jag hjälpte honom att bli klar så grät jag första gången. De va helt overkligt att den lilla försiktiga killen i hörnet jag träffa förstagången på dans skolan nu är stor. Han är ju vuxen. Min bästis är vuxen. Jag är väll också vuxen, men inte på samma sätt. Jag har inte ens hittat min rätta man att dela livet med, eller ja, kvinna.
Sen i kyrkan när jag stod där vid hans sida och såg fina Elin komma in och hur lycklig han var. Nä, de va obeskrivligt. Men talet under middan va nog värst. Jag skratta och grät och jag vet inte om man hörde vad jag sa framåt slutet. Oscar reste sig upp och torka mina tårar medan han också skratta. Naää, han är den bästa människa som finns i hela universum.
När Oscar och Elin är klara fortsätter de med att föräldrar och svärföräldrarna börjar dans tillsammans med paret. Men när han släpper Elins mamma dansare blicken fokuserat över folkmassan som om han leta efter någon. Mycket riktigt. När hans blick fastnar i min sprider sig ett leende på hans läppar och hans lätta steg styr han mot mig. Han sträcker fram höger handen och bockar.
"Får de vara lov till en dans?" Frågar han artigt. Till svar fnissar jag bara och tar hans hand.
"Självklar min unge herr Enestad."
Han drar snabbt till sig mig och får mig att vilja snurra. Han hör de så våra ansikten hamnar nära varandra och hans aningens klibbiga hud ger ifrån sig en speciell värme. Den är på något sätt bekant men ändå inte. De är som efter uppvärmningen till ett dans pass men de är något mer. Mer kärlek på något vis. Men plötsligt blir musiken lugnare igen. Oscars tag om mig blir tryggare. En hand lägger han om min nacke och den andra låter han vila om min svank. Mina där emot vilar jag enbart om hans svank där vi vaggar runt till takten av de lugna musiken. Han tvingar försiktigt ner mitt huvud mot hans axel och själv ler han stort mot min hals.
"Bästa bästis." Fnissar han och vänder upp blicken för att kolla sig om, då bryter han ut i ett ännu lyckligare fniss. Oförstående vänder även jag upp blicken och ser hur alla gäster står runt oss som vi gjorde när Oscar och Elin dansade. Men Elin är inte ensam. Hon och hennes bästis håller armarna om varandra och dansar någon meter ifrån oss. Dom tycks inte märkt något än, dom trippar fortfarande runt på lätta fötter och små snackar med varandra. Så fina, bruden i sin stora vita klänning och brudnäbben i sin ljusblåa.
