ᴮᵒʷ ᵃᶰᵈ ArrowI ᵃ ʳᵃᶰᵍᵉʳˢ ˢᵗᵒʳʸ

14

'Comparison is an act of violence against the self'

Det var bara några få minuter sen utbytesjägaren hade sagt att hon skulle gå och ta en promenad innan hon gick och la sig, trots det verkade det som om hon var längst bort i hela Midgård. Utan att veta vart utbytesjägaren gick så vände han sig mot trädgården och började gå ditåt, hoppandes på att hitta henne under hans progress. Hennes ord ekade i hans huvud och det kändes som om han var inne i en virvelvind utan ett slut, dem äcklade minerna han sett på hennes ansikte medans hon berättade hennes historia.
Han var totalt förvånad över att hon faktiskt valt att hjälpa honom i första hand. Trots att han inte kunde ändra det förflutna, så skämdes han och önskade att han för första gången, kunde ändra det. Han visste att många från rasen av människorna hade fördomar mot dem, anklagade dem, och tog mer av deras pengar och höjde prisen. Han hade överhuvudtaget inte betett sig som en kung skulle göra. Och för det skämdes han för.
Han skämdes för att hans ilska hade gått ut över den oskyldiga mannen och hans guddotter. Hans guddoter. Hans vackra, brunhåriga, grönögda guddotter. Mahal vad hade han gjort?

Efter att ha gått runt hittade Thorin sig bland en av alvernas många trädgårdar. Han såg hur något rörde sig i ögonvrån och var genast bekant med utbytesjägarens närvaro. Hon hade inte sett honom men han var säker på att hon hade hört honom. Han gick genast närmare och hoppades på att hon inte skulle bli arg på honom.

"Vad söker du, mäster Ekensköld?" Frågade hon, utan att vända sig om, hennes röst lät trött och raspig. Vad ville han ha? Han var inte säker men han kände ett behov att kolla henne i hennes ögon, och berätta för henne att han var ledsen och att han ångrade det han hade gjort. Han hoppades verkligen inte att hon hatade honom. Det var det han minst av allt ville.

"Alicia jag är ledsen." Hennes axlar såg ut att ramla neråt någon sekund och i någon sekund började han tänka på att hon inte skulle svara honom. Hon hade fortfarande inte rört sig.
Han fortsatte prata.

"Jag ville att du skulle veta att jag är ledsen för allt min arrogans gjorde mot dig. Jag vet att dem här orden inte kan förändra någonting, att dem inte kan ta tillbaka din gudfar. Men ifall jag kunde gå tillbaka i tiden skulle jag definitivt gjort det. " den plötsliga känslan att dra henne in mot honom sköt igenom honom och hans fick kämpa för att hans händer inte skulle gå ifrån hans sida. Hon skulle inte välkomna hans vidröring. Men åh hur han ville! Han ville hålla om honom och veta hur ledsen han var, hur mycket han ångrade det. Alicia vände sig äntligen om och mötte honom. Han visste inte varför det var så viktigt för honom, men det var.

"Varför gjorde du det?"
Han hade förväntat sig denna fråga, men enda var det förvånande när hon frågade den. Han drog sin hand genom hans hår och undrade vad i helsike han kunde säga om det.
"Jag vet inte hur jag ska förklara det, och jag har ingen bra anledning heller, antar jag. Vi hade blivit besvikna och folk hade ljugit till oss så mycket och jag var arg. Jag tror helt enkelt att jag ville ge tillbaka allt mot dem jag kunde., speciellt av rasen av människorna, för att inte hjälpt oss i byarna vi jobbade i och försökte göra allt för att få oss att känna oss som jord som folk kunde gå och stampa på. En helt värdelös anledning. Jag vet."

"Ännu en till fördom du håller, Thorin Ekensköld. Och gjorde din lilla hämnd någon skillnad?" Han skakade på huvudet.

"Så ingenting förändrades mellan dvärgar och människor, och rasen du ville skada visste inte ens om din 'hämnd'. Bara två personer led, jag och min enda levande släkt. Två personer som inte ens hade gjort något mot dig."

Han skakade åter på huvudet och mumlade tyst
"Jag är så ledsen."

"Jag ber dig inte att gilla alverna. Kom bara ihåg att alla vill dig inte illa."

Hon började gå iväg och han sträckte sig fram och tog ett mjukt grabb om hennes arm. Hoppandes på att hålla henne vid honom en stund till.

"Hatar du mig för att vara en del av din gudfars död?" Det var allt han ville veta vid tillfället.

"Nej Thorin. Jag hatar dig inte. Jag må ha gjort det när jag var yngre. Men jag växte upp med tiden och insåg att det inte fanns en anledning att fortsätta hata dig."

"Men du är arg på mig."

"Jag är arg på dig med faktan att din egna ilska, envishet stå ivägen för den saken du velat ha mest."

"Och gör du?"

"Gör vad?"

"Lita på mig?" Han pausade och hon lyckades skymta att hans ansikte blev lite mer rött än vanligare. "Och.. gillar mig?" Alicia insåg hur svårt det hade varit för honom att säga den meningen. Men det fanns något annat där, hon kunde se det i hans ögon. Demdär blåa ögonen var låsta med hennes. Hennes mun kändes helt plötsligt helt torr och hon fann det svårt att ta ett andetag.

"Ja Thorin. Jag gillar dig och litar på dig med hela mitt liv." Viskade hon tillslut. Det var svårt att prata över den högljudda dunkningarna i hennes hjärta. Någonting glittrade till i hans ögon och hon visste att hon skulle lämna, men hennes fötter vägrade lyssna. Handen på hennes arm verkade greppa henne lite hårdare medans den andra åkte upp mot hennes kind. Hennes huvud skrek på henne, berättade henne att gå men henne hjärta vägrade lyssna, och så gjorde fötterna.

"Alicia." Sa Thorin med en låg röst som fick rysningar att åka ner längst hennes ryggrad, och pressade mjukt hans läppar mot hennes. När hon inte flyttade undan svepte han armarna runt om henne, och gjorde kyssen ännu djupare. Och Mahal - hon svarade.
Han kände hennes grepp i tröjan och ett tyst stön i hennes hals medans hon kysste honom tillbaka. Han mörknade av känslan av hennes kropp och drog henne närmare honom och nu verkade hon passa perfekt. Som om hon var gjord att precis sitta där. Som en pusselbit. Trots att hennes längd var detsamma som honoms så var hennes kropp mycket smalare, så delikat och lätt. Hans hy var varm och han kunde känna hur blodet sprang i hans ådror som eld. Ingen kvinna hade någonsin haft den effekten på honom förut. Helt plötsligt ville han ta henne någon annan stans där det var mer privat och göra henne hans helt fullständigt.

Det var bara Thorins armar som höll henne uppe, annars svor hon att hon skulle ramla som en duns mot marken. Det hade varit kyssar i det förflutna, men inget som den här. Aldrig hade det känt som om hon stod på eld förut. Lukten av Thorin fick henne att känna sig trygg, som hemma. Det var en känsla hon inte hade känt på länge, inte sen hennes gudfar dog.
Hon drog sina armar upp mot hans nacke, och ville vara så nära honom som möjligt. Hon kände hur hans händer var på hennes ländrygg, känslan av hur hans skägg kändes mot hennes haka.

Thorin försökte tygla sig själv. Det var så frestande, så jäkla frestande. Men han skulle inte göra något sådant. Inte nu iallafall.
Han bröt långsamt kyssen och pressade hans panna mot hennes, medans han tog många djupa andetag. Hon var fortfarande insvepta i hans famn och han kunde känna henne skaka.
Efter en stund la hon hennes huvud mot hans axel. Han kunde inte hålla sig an leendet som spred sig på hans läppar och pressade hans kind mot hennes hår.

"Fryser du?"
"Nej." Hennes svar förvånade honom. Hon skakade pågrund av honom? Hade han verkligen så stor effekt på henne?

Dem stannade så där i några minuter innan Alicia och Thorin bestämde sig för att det var sent - och där skiljdes deras vägar.
Han hade kysst henne.
Och genast saknade hon, hans värme.