Det ska bli vi.

Kapitel 4

En månad senare:

Jag, Noel, Dante och Jenny går som ett led på bredden genom korridoren. Vi har hängt mycket den senaste månaden, det är kul att alla 4 klickar så extremt bra med varandra. Jenny och Dante gillar varandra mycket tror jag, eller vet jag. Jag känner Jenny, när hon träffar hon klickar med såhär bra och hänger mycket med, det kommer bli något förr eller senare. 

Jag har mitt skåp bredvid Jenny som ligger före killarnas skåp. Så vi vinkar de hejdå och stannar vid våra skåp och de fortsätter ner i korridoren som kryllar av elever. 

- Jaha, så du och Dante går ju bra ser ju jag, konstaterar jag och kollar med ett flin på Jenny. 

- Men sluta nu, vad jobbig du är, säger Jenny medans hon knuffar till mig lite. 

- ''Franskan börjar nu'' Jag säger hejdå och börjar gå och hon går åt ett annat håll.

Jag slutar för dagen och jag går till mitt skåp och klär på mig. Jenny slutar sin spanska 15 min senare, vet inte varför egentligen. Men vi har längre franska andra dagar. Jag tar på mig min blåa jeansjacka och drar upp luvan på min hoodie som fastnat under kragen på jackan och fixar till håret. Precis när jag ska stänga skåpet så knackar någon på min axel. Jag vänder mig om och där står Noel med ett leende, som vanligt. Han säger hej och ger mig en lång kram trots att vi sågs för 1 timme sen. 

- Oj hur är det med dig? frågar han med ögon som lyser oro

-Sovit dåligt bara, trött och sådär. 

- Vad gör.... 

Noel hinner inte komma längre innan det kommer fram en kille till oss. William, den lilla idioten. Han börjar mucka upp sig trots allt Noel är många centimeter längre och har mer muskler och är allmänt större.

- William, gå härifrån du har inget här att göra, säger jag och försöker hålla mig lugn. 

- Vem fan tror du att du är mannen, hon är skräp, hon har inte ens någon familj som bryr sig, skriker William medans han håller på att knuffa på Noel. Jag börjar få panik, jag vet hur William är, snart kommer det gå åt helvete om detta inte slutar. Det är ingen i korridoren så vi får ta detta själva.

- Ursäkta vad fan säger du för något? Säger Noel medans han ställer sig framför mig för att skydda mig på något sätt och knuffar till William så han nästan ramlar bakåt. 

- Var tänkte du sova inatt då Wilma? På gatan eftersom din pappa fucking hatar dig? 

Jag hinner inte ens tänka innan Noel svarar åt mig.

- Hon sover hos mig. Gå bara härifrån du skämmer ut dig själv. säger Noel kaxigt och bestämt. 

Det hela slutar med att William går därifrån när han märker att han inte kommer kunna nå mig idag. Varför just idag, han har inte ens kollat på mig sedan skolstart men nu jävlar? Han är ju helt sjuk i huvudet den där snubben. Jag är inte den som gråter, men nu var det illa. William försvinner ur korridoren och jag sätter mig ner på marken och lutar mig mot skåpen och kan inte hålla tillbaka tårarna. Jag ser hur orolig Noel blir och sätter sig bredvid mig och vet inte riktigt vad han ska göra. Han vet ju ingenting om vem den där killen var eller vad vi har för relation. Noel sätter sig bredvid mig och kramar om mig och försöker verkligen sitt yttersta för att lugna ner mig. Vi sitter så i några minuter och inte säger någonting. Det kändes bra, tryggt. Där är en plats jag trivs i, i Noels armar. 

Jag ställer mig upp och låser skåpet, jag drar ur nyckeln ur låset och Noel börjar prata. 

- Kolla, jag vettefan vem den där idioten var men jag kan lova dig, han kommer inte röra dig så länge jag är här. Jag är här, ok? Han drar sig till mig och kramar mig hårt, precis vad jag behövde. Han kysser mig även på huvudet och det känns väldigt tryggt. Vi har lärt känna varandra väldigt bra på en månad bara, det känns som vi känt varandra i flera år.

Jag ska alltså sova hos Noel inatt, hur fan hände det. Men jag är väldigt tacksam över det, så jag klagar inte. Vi börjar gå mot entrén och jag orkar inte ens ringa eller smsa något till Jenny om vad som hände. 

Noel stannar plötsligt upp och säger ''Jag är här'' och tar tag i min hand och jag kan inte annat än le.