Det ska bli vi.

Kapitel 17

Det har gått två veckor sedan Jenny lades in på sjukhuset. Vi har varit där varje dag, jag och Dante men Noel har även varit med när han kan och hinner. Jag sitter på varje lektion och saknar henne, så mycket. Nu har jag ingen som ringer mig varje morgon för att kolla så jag inte försovit mig, nu har jag ingen som svär åt mig på matten för jag inte fattar något. Visst jag har andra kompisar i klassen och sådär. Men jag är ändå bara med Noel och Dante trots att vi inte går i samma klass, men vi har nästan alltid rast och lunch samtidigt eftersom det är samma linje och korridor. De är de enda som förstår varför jag är ledsen och själv, de andra orkar jag inte förklara för eftersom jag inte ens tycker om de och tror inte de gillar mig heller. 

Jag går ut till skåpet efter svenskan som är vår sista lektion för veckan och där står både Noel och Dante och väntar på mig. Noel går lite fram och tillbaka, det gör han bara när han är nervös eller har något att berätta.

- Hej...? säger jag medans jag öppnar skåpet.

- Wilma, sjukhuset ringde. Hon har vaknat, men vi får inte träffa henne än för hon måste återhämta sig ordentligt osv. Men förstår du, HON HAR FUCKING VAKNAT!! Säger Dante väldigt glad på rösten.

- VA?! säger jag högt medans jag drar båda killarna in i en gruppkram. Jag har aldrig varit gladare. Jag har gått runt och gråtit varje dag nu i veckor, men nu är det kanske äntligen över. Denna fredagen, är den bästa fredagen som jag haft och kommer ha. 

- Vi får inte träffa henne förens nästa vecka, men ändå. Fattar du vad bra nyheter detta är??? säger Noel. 

Hela mitt ansikte som varit nästan förstelnat utan leenden och har nästan gått runt och sett död ut under denna tid, skiner upp som en sol. Jag blir nästan lite tårögd för jag är så glad för allas skull, min, Dantes, Noels, Jennys föräldrar. Mitt leende är uppe till öronen och jag tar tag i min svarta jeansjacka fort som fan. Jag tar på mig jackan och lyfter upp den vita luvan som hamnar under och rättar till håret. Smäller igen skåpet och drar ut nyckeln. Jag ser att Noel och Dante kollar på mig och ler, jag tror inte att de någonsin har sett mig såhär glad. 

- Snälla vi drar, tänker inte vara kvar här en sekund till. Nu fan är det helg mina älsklingar, säger jag och kollar upp på Dante och Noel och de nickar bestämt. Jag går snabbare än de eftersom jag är så taggad så de går lite bakom mig. Jag ser i ögonvrån att de har armarna om varandra med andra handen i fickan och går lugnt med stora steg, ni vet som killar med långa ben gör för att se lite balla ut. Jag vänder mig om precis innan trappan och ler mot de, de ler tillbaka och jag springer ned från trappan. Jag kommer ut innan de och när de kommer ut några sekunder efter har de redan varsin cigg i munnen. Vi är nog de lyckligaste idioterna på denna jord just nu. 

- Vi drar hem till mig? säger Noel. 

Både jag och Dante nickar och jag stannar upp lite och väntar medans de tänder sina cigg så de hinner i kapp lite. Vi börjar gå 3 på rad, till vänster har jag min fina älskade pojkvän och till höger har jag en av mina allra bästavänner. 

- Hörni jag älskar er, nu jävlar är det vi fyra igen, säger jag. 

- Älskar dig mer, svarar båda i kör och jag ser att de nästan blir lite generade. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi sitter på tunnelbanan och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag och Noel sitter bredvid varandra och håller varandra i handen diskret. Vi är inte sånna som sitter och liksom hånglar framför andra. Visst, Dante och Jenny skulle inte bry sig. Men när andra är med tex nu att Dante är med oss själva så tar vi det lugnt med det där. Jag vet ju själv hur det är att vara tredje hjulet, inte jätte kul.

Vi går av tunnelbanan och går upp till Noel. Går upp för femte våningen och Noel låser upp. Hans lillebror William är hemma eftersom han precis börjat vara ensam hemma och han slutade tidigare än oss, såklart man gör det i trean. 

- ÄR WILMA MED DIG??! hör vi att en ljus röst skriker från andra sidan lägenheten. 

- Absolut, svarar Noel med ett litet skratt. 

En sekund kommer en liten blond kille på 9 år springande emot oss och kramar mitt ben det första han gör. Jag har inte hunnit ta av mig jackan eller skorna ännu. 

- Heeej sötis, säger jag med lite skratt i rösten och böjer mig ner på knä för att ge honom en kram. Jag och William har alltid gillat varandra och jag tror verkligen att han är jätte glad för att jag är hemma hos Noel var och varannan dag och får träffa honom. 

- Var det bra i skolan? 

- Jaa, vi gjorde pannkakor! svarar William med ett leende. 

- Vad mysigt! Var det gott då? svarar jag medans jag reser mig upp och tar av mig skorna och jackan. 

- Jätte, svarar William medans han går fram till Dante och ger honom en kram också. 

- Tjena lillkillen, säger Dante som redan har tagit av sig ytterkläderna och går in i lägenheten. 

William går fram till Noel och kramar han med. 

- Hej brorsan, har du saknat oss?

Vi får bara ett ''Mmm'' tillbaka medans han springer tillbaka till soffan i vardagsrummet och börjar prata med Dante. 

Jag kollar upp på Noel och vi står kvar i hallen ett tag. 

- Han gillar verkligen dig, säger Noel. 

- Jo tack hehe, svarar jag. 

Jag väntar tills Noel har tagit av sig ytterkläderna och ger honom sedan en kyss och han lägger handen runt min midja. Vi ska precis gå in till resten av lägenheten när vi möts av en liten kille som står och hoppar runt lite. 

- Euuwwww Noel!! Äckligt! Jag säger till mamma, skriker William med en förtvivlad röst. 

Vi bara skrattar och ber honom att gå in på sitt rum och lämna storbarnen ifred nu.